språkcafegästskommentarer

Den här vårens måndagseftermiddagar har spenderats på Filippis språkcafé, till min och många andras glädje. Förutom att jobba med grammatik och uttal får jag ta del av livsöden så långt ifrån mitt eget. Mellan de allvarliga stunderna delar vi vardagsanekdoter och skrattar åt konstiga svenska påhitt. Men det bästa är, såklart, att får lära känna människor och bli en del av deras liv.
Några kommentarer som exempel på hur berikande det kan vara att umgås med ickesvenskar:
En irakisk kille efter att han varit med och spelat innebandy för första gången "Har du spelat i fyra år? och är fortfarande så här dålig?!".
Och hans pappa förra måndagen "Det här är min dotter. Jag älskar henne, för hon är så snäll".
- man får liksom ta det onda med det goda. Jag blev lika glad för båda kommentarerna.

längtan från splittring

Den senaste veckan har jag börjat längta mer och mer hit:
 
 
 
Till en vardag utan tusen event som sker samtidigt, utan tusen kompisar som ska hinnas med samtidigt, utan ett evigt pusslande för att hinna med allt som måste och vill hinnas med.
Jag är trött.
Trött på att känna mig splittrad och inte riktigt hemma nånstans.
Trött på att vara mellan olika världar.

där jag vill va

För en person med extremt kontrollbehov och nästintill total oförmåga att vara hundraprocentigt "här och nu" är det minst sagt jobbigt att inte ha en aning om vad framtiden (det vill säga livet efter sommaren) kommer att innebära. Ett stort svart hål hotar att sluka mig. Och ja, jag är rädd för stora svarta hål. Men. Samtidigt vet jag att det kommer att bli bra, för det blir på nåt sätt alltid det. Och jag har en förmåga att trivas och få det mesta jag gör att kännas utvecklande och meningsfullt. Igår gjorde jag en intervju via skype. Kan det bli Etiopien i höst ändå? Jag kastas mellan en längtan efter utmaningar och att få göra nåt för etiopienlandet jag älskar, och en längtan efter att bara få vara kvar här i den trygga vardag som sverigelandet erbjuder. Men mitt i allt tänkande så vill jag mest av allt bara stanna upp och leva här och nu. Njuta av varje dag - varje solstråle, varje samtal, varje kram. För jag trivs otroligt bra precis där jag är just nu. Omgiven av vänner jag älskar och som får min vardag att va just precis sån att jag inte vill att tiden ska gå. Så, jag tror att jag ska göra just så som alla mina vänner säger till mig - släppa kontrollen och paniken över framtiden och bara vara just här och nu. Eller, jag ska försöka i alla fall. En dag som idag tror jag dock inte det blir några som helst problem.

stressterapi

För två veckor sen orkade jag inte gå upp ur sängen. Orsak: stress. Åtgärd: vila. Steg för steg har energi återvänt och jag orkar nu åtminstone nästan på normal nivå igen. Förhoppningsvis har jag lärt mig nåt av det också. Men man vill ju så mycket, och det är så tråkigt att vila. Efter alla förmaningstal från vänner, och inte minst rädslan för bakslag, har jag dock försökt ägna mig åt just denna ineffektiva och onyttiga syssla, med blandat resultat. Två veckors ledigt från jobbet och en avklarad kurs har dock gjort huvudet befriat från konstant huvudvärk och gett en betydligt större glädje i det mesta. Två terapi-program genomförda, båda med ypperligt resultat.
 
Snö-soffa-fika-terapi med Susanne uppe i Umeå
 
Sol-promenad-vitsippor-terapi i Dalby söderskog
 

Nordön

Resten av nordön
- husbilsresa med mamma, pappa och lillebror
 
Waitamo Caves, en droppstensgrotta..
 
Bild
..och en magisk lysmaskgrotta
(fick inte ta foton så jag googlade en bild)
 
Det klassiska nya zealändska landskapet
 
Hobbitbyn, som att gå in i en annan värld
 
Supersöta mysiga små hus
 
Rotorua, ett område med vulkanisk aktivitet som kokande lera
 
och sprutande geysrar
 
Det finns inga gränser...
 
Svarta svanar i sjön Taupu
 
Imponerande vattenfall
 
Tongariro National Park - så otroligt vackert
 
 
Från färjan mellan Wellington och Picton
 

gospelhelg

Alltså känslan när man står där på scenen; med strålkastarna i ögonen, det taktfasta kompet i ryggen, en überengagerad körledare framför sig och kända människor i publiken
- i en kör där alla tar i från tårna.
Att känna energin bara fylla en och spridas vidare genom hela kroppen. Fötterna rör sig av sig själva och till och med det där småtrassliga klappandet i händerna ramlar på plats.
Att inte ha en aning om vilket nästa ord kan vara och ändå ta i allt vad man kan,
och inte behöva anstränga sig det minsta för att få upp mungiporna. 
Där trivs jag.
  
 
I am souled out
 

Auckland och norra Nordön

Ett halvår senare har jag äntligen tagit tag i projektet "sorterabilderfrånoceanienresan". 
Här får ni första delen av resan; häng i Auckland och en biltur norrut tillsammans med Johan.
 
Första steget på äventyret
 
Mellanlandning i Hongkong
 
Aucklands paradgata
 
Centrum utifrån hamnen
 
Ett konstigt djur i ett träd
 
Charmiga Parnell
En annan del av Auckland
 
Auckland by night, från Mount Eden
 
Första stoppet på vår norrtur
 
Ett vattenfall vi åkte förbi
 
Så vackert
Första översovningsstället, så bra
 
Nordspetsen
En speciell bil
 
Här tog visst vägen slut
 
Det ljusmörka är Trädet, enligt Johan
 
Så här såg det ut några timmar senare...
 
...och så här är trädet vi egentligen spanade efter, ca 2500 år
 
Cool natur
 

solig söndag

 
De här sköna människorna har jag haft äran att hänga med denna soliga söndag.

höjdpunkter

För några veckor sen var jag för första gången med på Filippis språkcafé. Jag gick därifrån med mer energi än på länge och ett stort leende över hela ansiktet. Sen dess har jag varit där varje vecka och det är alltid lika givande. Så gött att få fokusera på någon annan och få ge av vad man själv har till någon som är så tacksam, det är nåt annat än att sitta med näsan i en seg pluggbok. Får ändå säga att jag blir mer och mer sugen på att jobba istället för plugga. Ett gott tecken. Känns som att språkcafémåndagarna kommer att va veckoliga höjdpunkter resten av terminen.

att komma hem

"Hemma, var ligger det nånstans? Kan nån ge svar?
Ja, vi ska ta dig till en plats där du får stanna du ska snart få komma hem"
 
- för två veckor sedan såg jag Kristina från Duvemåla i Göteborg (helt magisk musikal!! och fantastiskt fint att få träffa vänner i Göteborg och Ytterby!), och ja, musikalen handlar helt klart om att komma hem. Det kanske inte är det mest framhållna temat, men med tanke på var i livet jag befinner mig just nu så fastnade jag för Kristinas hemmakänslokval.
 
 
Det är oerhört slitsamt att pendla mellan två världar. Att vara lite där och sen lite här, för att sedan rycka upp sig själv igen och åter vara lite där. Och sedan här. Hattigt blir det, och jag tror jag kommit fram till att jag inte vill ha ett hattigt liv. Det blir liksom inte riktigt helhjärtat då.
Det är bara det att jag inte kan välja.
 
Nu har jag varit i Sverige i en månad, efter två månader i Etiopien. Och ja, objektivt sätt så har jag väl landat och kommit in i vardagslunken igen. Men inuti mig är det fortfarande förvirrat. Jag tänker lätt att sverigevärlden pausar medan jag är borta och att det ska gå att ta upp vardagen där man lämnade den. Men det är inte så. Livet här går på med samma svindlande hastighet oavsett om jag är närvarande eller inte. Mina vänner fortsätter sina liv; att lära känna varandra och nya människor. Och vips är jag inte en del av deras naturliga vardag. Missförstå mig inte nu, det är klart att det ska vara så. Jag skulle ju inte vilja att de människor jag älskar här hemma i Lund ska sätta sina liv på viloläge medan jag är borta och roar mig. Det är bara det att jag inte orkar processen att ta mig in i allt igen. Eller jo, visst orkar jag den... men det hade varit så mycket skönare att bara glida in i den gamla vanliga lunken.
 
På sätt och vis är det svårare när man kommer hem till Sverige igen. Kanske just för att jag förväntar mig att snabbt komma in i den värld jag vuxit upp och levt merparten av mitt liv i. Och så är det inte så lätt som man trott, och jag vill ju på sätt och vis inte heller passa in här. När jag åker till Etiopien, å andra sidan, så är jag mer beredd på att det kommer att bli jobbigt, att jag kommer få anstränga mig för att hitta nya vänner och komma in i en trivsam vardag. Så det är nog just förväntningarna som är grejen. Och så klart det faktum att jag alla gånger då jag åkt till Etiopien haft en bokad hemresa som satt ett slut på tiden där. Det är också en stor skillnad, att veta när det är slut. Sen handlar det väl om alla andras förväntningar också, inte är det nån som förväntar sig att man ska få en kulturkrock när man återvänder till Sverige. Men visst får man det, och jag skulle nog vilja påstå att den ofta är värre än den man får i Etiopien. Kanske just på grund av att ingen förväntar sig den.
 
Men visst är Sverige hemma. Och det kommer nog alltid att vara det. Här ser jag ut som alla andra, här har jag min familj och de flesta av mina vänner, här kan jag språket och kulturen, här har jag permanent uppehållstillstånd och här lever jag på samma villkor som majoriteten av befolkningen. Inget av det kommer jag, troligen, någonsin att ha i Etiopien.
Men det fattar inte riktigt mitt hjärta.
 
Så ja.. var jag befinner mig till hösten återstår att se.
Men det hade onekligen varit skönt med nåt lite mer fast hemma.

varför jag älskar asella sports camp

Det här skrev jag efter förra årets camp:

 

 

Varför jag älskar Asella Sports Camp

 

I somras var jag för tredje året med på Asella Sports Camp i Etiopien. Lägren arrangeras av Ethiopian Evangelical Lutheran Church och riktar sig till barn i åldern 10-15 år. Under en vecka får barnen undervisning om kristen tro varvat med lekar, samarbetsövningar och fotboll. Som svensk coach får jag vara med och hålla i lekar, uppmuntra barnen och –framför allt – visa dem på Jesus kärlek genom hela mitt sätt att vara.

 

Jag ska här försöka förklara vad det är som gör att jag tycker så mycket om Asella Sports Camp. Vad det är som fått mitt hjärta att fastna där, och som gör att jag år efter år inte vill något annat än att få spendera ytterligare sommarveckor i ett regnigt Etiopien tillsammans med etiopier som jag knappt kan prata med. Det är kärleken. Och glädjen. Men framför allt kärleken, en kärlek som är större och djupare och mer påtaglig än kanske någon annan kärlek jag upplevt. Det är bara galet att hjärtat kan öppna sig så mycket att det känns som ett stort hål då man tvingas ta farväl av barn som funnits i ens liv i knappt fem dagar.

 

Asella Sports Camp får mig att leva. Det väcker känslor till liv inom mig – alla sorts känslor. Skratt så magen värker, tårar så tröjan blir blöt, ilska så tänderna gnisslar. Och så den där fantastiska kärleken. Den kärlek som känns så stark att du knappt vet hur du ska hantera den. En kärlek som inte kan komma från mig, så stark är den. Att den måste komma från Gud. I många år har jag brottats mycket med tvivel och funderat över vad jag egentligen har att göra på ett kristet läger. Men på campen i Asella har jag fått uppleva hur Gud kan använda mig utan att jag själv förstår hur det går till. Han har gett sin kärlek till dessa barn genom mig. Jag har fått älska dem för att Gud älskade dem först, och för att han älskar mig.

 

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”. Vi kanske inte med ord kan visa barnen i Asella vem Gud är. Men den största vägen är kärleken, och den kan vi gå på. Med handling och sanning kan vi älska de barn vi får möta på Asella Sports Camp. Och få minst lika mycket kärlek tillbaka.

 

Det sista vi gjorde innan avskedet, detta årets sista dag i Asella, var att sjunga ”Välsignelsen” för veckans campbarn. Då vi började var känslorna under kontroll och rösten stadig. Men att stå där och be Gud ta hand om de barn som vi skulle tvingas lämna och se att inte ett öga hos dem var torrt, det var helt otroligt jobbigt. Min röst blev hackig, tårarna rann över och det enda jag kunde göra var att fokusera på orden i sången och lämna över barnen i Guds händer.

 

Vår uppgift var uppfylld för denna gången. Men nästa år. Då vill jag stå där igen, med ett hjärta som svämmar över av kärlek till barn som jag kommit att älska som mina egna. 

 

Om man då ser till det som är mer objektivt påtagligt – vad gör Asella Sports Camp så bra? Det är helheten såklart. Mixen av kärleksfulla och uppoffrande ledare, ett väl utarbetat och genomtänkt grundkoncept, entusiastiska barn och en Gud som inte vill annat än att möta alla inblandade. Sports Camp är ett fantastiskt koncept. Genom lekar och tävlingar, gemensamma måltider och sovrum, samt sång, undervisning, draman och reflektioner får barn som kanske aldrig förut fått höra om Jesus uppleva en atmosfär som andas Gud i varje andetag.

 

Det är vad som får mig att älska Asella Sports Camp

 

 
 
 
 

 


ett mail

Igår fick jag ett mail som lyfte en mindre sten från mitt hjärta. Det kom från Mekonnen,
en man som besitter stort förtroende och inflytande i lutherska kyrkan i Asella.
Jag ska inte publicera hela hans mail men några rader:
 
"You have to know that I want you to be a part of our program, not only for one Summer,
but Always. Asella is your home which you take care for. Just press the button for Asella"
 
Ett steg närmare sommarens sports camp.
Och ett steg till in i kyrkan i Asella.
Tack för det Mekonnen.

tänk om

 
Tänk om det här var min vardag.

sex veckors amarinjaplugg

Lite bilder från mina sex veckors amarinjaplugg i Addis. Inklusive helgutflykter.
 
 
Så här såg de första veckornas lektioner ut. Fantastiska Ebise med världens tålamod och lika nära till skratt som mina härliga klasskompisar Efren, Stefano och Silvia. Bästa lektionerna någonsin.
 
Som avbrott i ferengi- och försökalärasigamarinja-världen hängde jag med gamla goda vänner,
pratade de välbekanta härliga teckenspråket och fick en inblick i Addis studentvärld. 
 
Fotboll, evangelisation och häng med sköna sportscamps-kids i Asella
 
Teckenspråksgudstjänst på Amest kilo, med efterföljande kyrkkaffe.
Ett härligt virrvarr av talande händer, som hemma.  
 
Middag hemma hos alltid lika sprudlande glada Beslenta
 
Häng med klasskompisar och lärare från språkskolan,
på don Bosco-området
 
En magiskt fin utflykt till Kersa där vi träffade Abdela-familjen och besteg ett berg.
Så vacker natur och sköna människor.
Och på kvällen firade vi lucia (premiär för majoriteten av oss)
 
Morgonandakt på språkskola, här sjunger vi julsånger på olika språk
 
Besök hos Eden och hennes familj var återkommande fina inslag i vardagen
Så här kunde tavlan se ut efter en lektion i phase 2
(för er som inte förstår jobbade vi med verbböjningar)
 
Mer häng med Eden, konsert på cafét på seminariet på Mekanissa
 
Julavslutning på språkskolan
 
 Ja, vardagen innehöll ju väldigt mycket mer. Som bad på Ghion, internetcafeer, pianospel på seminariet, promenader med Bereket, häng hos familjen Thornells, chill hemma i mitt rum, taxiåkande, IEC-besök, asellatelefonsamtal, häng med Elise och andra vänner.
Och så massa amarinjaplugg såklart.
Mycket bra sex veckor.

missanpassad

Jag känner mig mer "fel" i Sverige än jag gjort på länge. Flera gånger om dagen kommer jag på mig själv med att varken passa in eller vilja passa in i det samhälle jag omges av. Samtidigt som jag inte vill annat än att känna mig som en i mängden. Fast mest av allt vill jag nog gå på tvären och passa in ändå, på nåt omöjligt sätt. 
 
 
Jag vill le mot människor jag möter, hälsa på främlingar och prata med de som korsar min väg.
Men så gör man inte i Sverige.
 
Jag vill kunna knacka på hos vem som när som och bara stiga in och ta upp tid.
Men så gör man inte i Sverige.
 
Jag vill ta på mig samma kläder varje morgon, strunta i att tvätta håret och känna mig snygg ändå.
Men så gör man inte i Sverige.
 
Jag vill låta bli att planera mina dagar och ändå va säker på att människor har tid med mig.
Men så funkar det inte i Sverige.
 
Jag vill våga göra det jag vill utan att bry mig om vad andra tycker och tänker.
Men så gör man inte i Sverige.
 
Jag vill ta mina vänner i handen och krama vem jag helst möter.
Men så gör man inte i Sverige.
 
Jag vill att människorna omkring mig ska inse att de är fantastiska och speciella och älskade.
Men så gör man inte i Sverige.
 
 
 
Så. Ja, jag saknar Etiopien oerhört mycket. Saknar hur levande människorna och miljön där får mig att känna mig. Hur människor ser på varandra och sig själva, hur man tar hand om varandra. Saknar friheten och enkelheten, att inte planera men att ha några få alternativ till eftermiddagsnöje. Och att va nöjd med det. Här i Sverige ramlar för mycket över en hela tiden, för mycket information och för många intryck. Jag blir yr i huvudet och vet inte vart jag ska ta vägen eller vem jag ska umgås med eller hur jag ska spendera mina dagar. Jag vill inte vara en person som måste säga "ehh, jag är ganska upptagen men på torsdag om tre veckor mellan fem och sju, då har jag en lucka". Men när alla andra är så, så kanske det är bäst att falla in i ramarna och anpassa sig. Eller?
Jag vill vara här och nu till hundra procent, jag vill se och älska de människor jag möter. Jag vill inte trycka in den jag är i ett litet hörn av högra stortån och försöka va som "alla andra". Jag vill va jag.
 
 
  

tre ben

Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige - Etiopien - Sverige. Sen jag fick mitt nya pass sommaren 2012 har jag lyckas fylla det med inte mindre än åtta etiopienvisum. Inte konstigt att man blir smått yr i huvudet och inte vet var man hör hemma.
 
Jag grät på flyget hem, grät av seperationsångest från den vardag i Addis som jag kommit att tycka väldigt bra om. En vardag full med amarinja, vänner, sol, frihet, injera och enkelhet. Kärlek och enkelhet, kanske vad jag uppskattar mest i livet. Att dessutom landa i ett regnigt och kallt Köpenhamn, dagen till ära utan tågförbindelse till Sverige, gjorde just inte saken bättre. Inte heller tanken på att jag just egentligen inte gör nåt i Sverie för tillfället, jag har inget jobb och är inte mitt i nån utbildning som det bara är att köra på med. Istället har jag de senaste dagarna ringt gamla arbetsgivare och försökt förstå vad det är för kurser jag ska läsa i vår. Dock krävdes det inte lång tid innan jag insåg vad jag har i Sverige och saknar i Etiopien; människor som känner mig rakt igenom och som man kan ha långa djupa givande samtal med. Lillasyster kom och mötte mig på tågstationen och följde mig genom ett grått Lund, och efter en tur ner till Larran och mina vänner där tryckte tårarna inte på som förut. Jag hör visst hemma här, jag är en del av något och har en hel massa vänner som jag har saknat och som saknat mig tillbaka. Och sen i torsdags har jag hunnit med en hel massa av de där långa djupa givande samtalen som nog är vad jag värderar högst av allt.
 
Men visst saknar jag Etiopien och enkelheten i livet där. Och människorna och amarinjan. Och värmen. Tankarna snurrar runt, ska jag tillbaka i höst? Jag tror att jag vill det.
 
Jag känner mig sliten mellan olika världar. Här i Sverige har jag ett ben i studentvärlden och vill inte riktigt ta det därifrån och slita mig från plugglivet med allt det innebär av sociala sammanhang och frihet, det andra benet står i vuxenvärlden och väntar på att jag ska ta mig samman och använda min examen för att få ett riktigt lärarjobb. Den där vuxenvälden både skrämmer och lockar. Samtidigt finns Etiopien där och drar i mig, har ett ben även där. Tre ben alltså, jag som trodde att jag bara hade två. Ser fram emot den dag då jag har alla benen på samma ställe igen, kanske redan till hösten.

doro wot

Jul i Etiopien innebär mat i mängder. I år hoppade jag i princip helt över den svenska julen och satsade istället på ye gehna baal. Julfirandet inleddes på julaftonen med ett hejdundrande program i kyrkan i Asella: sång och dans och tända ljus och försvunnen ström förgyllde de många timmarnas bänknötande. För vi va såklart där på tok för tidigt, är man ferengi så är man. Och vårt musikbidrag höll då just inte nån högre klass än ungdomskörens trevande sång. Men stämningen va hög och glädjen påtaglig. Kvällen fortsatte i glada toner hemma i vårt hus, och småpratet höll igång till långt in på natten. På juldagen va vi bjudna till Mekonnen efter gudstjänsten, och där inmundigades årets första doro wot. Doro wot är festernas festligaste festmat. Kyckling och ägg i en berberirik sås. Dagen efter, annan dagen om man använder svenska jultermer, blev ändå den festligate och mest doro wot-rika dagen. Matmässigt började den hemma hos Berekets familj där dagens första portion doro wot åts, alldeles lagom starkt och lagom mycket som komplement till den mer klena frukosten. Den traditionella bruna drickan som alla etiopier är så förtjusta i avstod jag dock ytterst medvetet från. Mitt i doro wot-ätandet ringde Ashenafi och bjöd in mig till honom på doro wot-lunch. Ja tack sa jag och banade väg dit efter att ha tackat för mig hos föregående värd. En andra portion doro wot inmundigades alltså hemma hos Ashenafi i sällskap av hans otrolig söta och gästvänliga småsystrar. Efter att kycklingen och otaliga koppar te skakats ner med hjälp av traditionella etiopiska danssteg vankades ytterligare portioner doro wot, denna gång hade jag Gabriella vid min sida. På det bröd och pop corn och mer te. Fantastisk vad mycket de kan lyckas truga i en. Totalt proppmätta tog vi oss via en välbehövd toalett till Dinkus hem där middagen stod på bordet, jag måste erkänna att det inte var mycket mat som gick ner där. Även om det kan va svårt att säga nej, och även om magen kan bli på gränsen till överfull så är den etiopiska gästvänligheten troligen det bästa med att va här. Lätt den bästa julen hittills i det här landet.

vardag igen

Livet är tillbaka i Addis. En välbekant omtyckt vardag har infunnit sig och jag njuter allt vad jag kan av den. Och tänker så göra de två ynka dagar jag har kvar. Min vardag nu innebär att jag bo hemma hos familjen Thornell på seminariet på Mekanissa, bättre kunde man inte ha det: frukost och kvällsmat serverat, te och samtal på kvällarna och så massa massa lek med tre fantastiskt fina pojkar. Jag trivs. Idag började dessutom skolan och även där trivs jag väldigt bra, har fina klasskompisar och en ny bra lärare. Känner inte alls för att åka hem just nu. Hade jag bara trott ens en sekund på att visumet skulle gå att förlänga mer än några enstaka dagar så hade jag lätt stannat till när jag passerade immigration tidigare idag. Men nej. Det är väl dags för en tur till Sverige. Men jag ska tillbaka, så enkelt är det. Kanske till och med tillbaka till Mekanissa.

 
 

dromelever

Vilka dromelever de ar. Tysta, engagerade, kunskapstorstande och sa otroligt tacksamma. Jag tror aldrig jag kommer ha sa ivriga elever igen. De bonar och ber en om att bli undervisade, och efter lektionen tackar de bade mig och Gud over att de fatt lara sig nagot nytt. Och anda kan jag inte halften av alla orden i deras bocker. Men jag vill, och jag forsoker. Och det betyder allt.
 
 
Jag alskar dem sa det gor ont.Och tiden racker aldrig till.
Men jag tror inte att mitt hjarta skulle orka bo har pa riktigt.

stangd dorr

Och dar var dorren stangd aven for mig.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0