Maria

Livet i Addis går på fufll fart. Inte nog med att det inte finns gränser för hur mycket tid som kan läggas på arbetet. Även socialt har vi äntligen börjat närma oss den intensiva aktivitet som jag är van vid och som jag saknat något sen jag kom hit. Jag gillart. De senaste tre helgerna har inneburit lördagsskogsutflykter men varierat sällskap. Idag tog vi oss en liten bit utanför Addis till Bornfree för att se på djur som räddats undan en odräglig tillvaro till vård och såsmåningom frihet. En väldigt fin dag, som just avslutades framför en eld på Mamma Mia i goda vänners lag. Äntligen börjar addisvardagen falla på plats.

Förra lördagen var det Entotto som stod på programmet. Oscar, May, Mikaela och jag tog hakade på två grupper från Partille som också skulle upp. Efter museum- och palatsbesök lämnade vi turisthjorden och promenerade ytterligare meter upp på berget och in i en skog. Uppe på en stor sten åt vi sedan vår matsäck och beundrade utsikten bakom träden. Sen promenerade vi ner till Sheromeda och resten av eftermiddagen spenderades i chill samvaro på missionsområdet där.

 

Fina utflytker med fint folk. Bara en liten hint om vad jag gillar med att vara här.

Det hela började med att vi fick ledigt idag, tack vara en muslimsk högtid. Jag som inte riktigt klarar av det där med att vara hemma och ledig en hel dag nappade på Martha och Fevens idé att provåka tåget som hade premiär här i Addis i söndags. Kön var lång men vänan var väl värd målet. VI köpte biljetter från ena ändstationen till den andra, det vill säga från Piaza till Kality. Totalt tog det cirka en timme att ta sig dit via bland annat Merkato, Lideta, Mexico och Meskel square. Alla var så exalterade, det var nog det bästa med resan. Resenärerna nyttjade kameror flitigt, och likaså människorna utanför fönstret. Men det som Martha nog var mest fascinerad över var att gå nerför trappan vid Piaza, tåget går under jorden en bit där i början. En väldigt rolig dag blev det, gillar de där tjejerna väldigt mycket.

 

Ni som känner mig vet att språk aldrig varit min grej. Att engelskan va det enda jag egentligen behövde jobba med i skolan, och att jag starkt ogillade den. Att jag brukade gömma mig längst bak i klassrummet bakom boken och vägra öppna munnen. Att jag när jag var här med bibelskolan va livrädd för att någon skulle prata med mig, så pass att jag en kväll fann mig gråtande i min lärares knä (ja, jag va nitton år). Men nånstans vände det, jag började titta på serier utan svensk text, lovade mig själv att räcka upp handen minst en gång varje engelsklektion och jag började prata med vår chaufför Chipo (eller, han började prata med mig). Några månader efter den där bibelskoleresan stod jag och undervisade i engelska på engelska tillbaka i det här landet där typiskt få människor pratar min svenska. Det land som förändrat mig på så många sätt, och bara en av dem är just det att jag idag inte är så där rädd för att uttrycka mig på främmande språk. Att jag inte är lika rädd för att göra saker jag inte helt och hållet behärskar, att släppa något på perfektionismen. Fast jag gillar det ändå inte helt och hållet. För det går ju inte att komma ifrån att det är fantastiskt frustrerande att inte kunna uttrycka vad man vill, och att inte förstå allt andra uttrycker. Att inte få fram det ens hjärna tänkt ut, eller det ens hjärta känner. Och det spelar ingen roll hur mycket andra försäkrar mig om att min engelska är bra, för jag vet ju hur stora bristerna är. För att inte tala om amarinjan. Om vi bara alla hade kunnat samma språk, så mycket lättare mitt liv hade varit då (och kanske kanske aningen tråkigare också (men bara kanske)).

ser ut så här:

 

• chill morgon hemma med nybakade scones till film på madrassen som lite provosoriskt fått ersätta våra termitinvaderade soffor i vardagsrummet.
• otippat besök av tre nyanlända svenska volontärer, varav ett bekant ansikte och ett bekant efternamn, som ska va på wsg i tre månader
• lunch i Kazanches med ovanstående samt Felicia, Jessica och Engla. Romina levererade som vanligt utsökt fried fish with rice
• promenad till Arat kilo tillsammans med Oscar, May och Mikaela
• arsenalmatch på ett fik vid aratkilo tillsammans med Samuel, vi förlorade men sällskapet och baklavan va god trots att jag gäspade konstant
• chill hemma, mellanlandade på madrassen i en fyrtio minute och hämtade välbehövlig energi
• livejazz på Mama's kitchen på Bole tillsammans med Felicia och Henok, så sjukt najs avslut på dagen! det kommer definitivt bli mer livemusik.

Om man skulle vilja kontakta mig på annat sätt än via internetet så går det. Man kan exempelvis skicka brev eller paket eller andra trevligheter via den traditionella snigelposten, om man skickar till följande adress "Maria Rubenson, P.O.Box 2424, Addis Abeba, Ethiopia" så hamnar det i skolans postfack och förhoppningsvis så småningom i mina ägor. Ett etiopiskt simkort har jag också, samma gamla vanliga, som man kan messa till om man skulle känna för det - 00251910075399. Annars är ju ett ypperligt alternativ att helt enkelt boka flygbiljetter till Bole och uppleva min vardag i verkligheten, i så fall är min adress typ Swedish Community School i Kazanches, mitt emot Norweigen Lutheran compound och väldigt nära Meles Zenawi Foundation (så kan ni kolla upp det på goggle maps eller nåt).

Jag har precis kommit hem från en helg söderut. Sitter i vårt vardagsrum och flyr jobbplaneringen genom att baka kladdkaka till morgondagens personalmöte, men åtminstone en snabbtitt på morgondagens lektioner känns oundvikligt så jag får väl ta mig i kragen snart. Bara en kort uppdatering här. Jag for alltså till Asella i fredagskväll och blev i god ordning uppmött av Desta på stationen, vi tog oss genom lera och högt blött gräs hemåt via matinköp i beckmörker. Framför elementet satt vi sen och torkade skor, åt shiro och pratade livet tills det var sängdags. Igår blev det heldagsutflykt till vackra Kersa. Injeralunch hemma hos Abdelas och en långpromenad ut på landet i Desta och Duresas sällskap. Duresa kom igång ordentligt och jag får nog säga att det var mer god vilja än goda språkkunskaper som möjliggjorde vår kommunikation - men kul hade vi. Vackra bröder alltså, inget dåligt sällskap. Abdela själv körde oss hem i sin bajaje och vi hann precis komma under taket hemma hos Sara innan regnet bröt loss. Glidandes i lera upp till knäna (eller ja.. kanske inte riktigt så farligt men bra kladdigt va det) tog vi oss sen till busstationen och började leta fordon tillbaka till Asella. Som vanligt krävdes det en god portion framåtanda och vassa armbågar för att få en sittplats, men jag hade ju två erfarna kämpar med mig så jag chillade lugnt utanför bussen tills det gick att ta sig upp utan att riskera att hamna under hundratals trampande fötter. Beundrandes Etiopiens vackra natur åkte vi sedan hemåt i skymningen. Asså detta land, så otroligt vackert det är. Mitt hjärta bara översköljs av kärlek. Så fin gästfrihet också, jag har då inte lagat någon mat själv den här helgen utan blivit bjuden hela tiden. Gårdags kväll avslutades med kortspel under rop och skratt hemma i gästhemmet. Så fantastiska vänner jag har där. Har en lång lista på folk jag måste hälsa på nästa gång jag åker dit, man hinner liksom aldrig med allt och alla. Men hur bra jag än tycker om Asella - friheten, luften och naturen så tror jag att det är i Addis jag ska va nu. Och jag trivs ju fantastiskt bra här också. Det är bara det att det ju är Etiopiens landsbygd och småstäder som är själva Etiopien, och det är ju själva Etiopien som jag älskar så där ofattbart mycket. Och så får jag ju använda min amarinja och får va smutsig och tramsig och allt det där som kanske inte riktigt passar sig i storstan och som egentligen är väldigt mycket jag. Men men. Idag har jag varit på amarinjagudstjänst, ätit lunch hos familjen Girma och åkt bajaje, buss, taxi och taxi (fanns bälte i bussen både på dit- och hemvägen!). Har bevittnat slagsmål i buss tre gånger på tre dagar och är fullständigt klar över att jag inte gillar när folk tar till knytnävarna, och även fullständigt klar över att jag hellre ger bort min sittplats än slåss för den. I övrigt tycker jag att det är lite komiskt att det är kunden som skylla sig själv om inte busskillen har nån växel, men det tillhör väl det här samhällets mindre serviceminded sida. En finfin helg i vilket fall - Etiopien levererar.

 

När jag skruvade på kranen för att tvätta ansiktet imorse va den förväntade vattenstrålen lika obefintlig som när jag gick och la mig kvällen förut, så jag fick ta lite av dricksvattnet och började istället fundera på hur jag skulle lösa mitt toalettbehov. När jag som bäst stod och knaprade på en macka med svensk ost på knackade Jessica (rektorn alltså) på dörren och meddelade att det inte skulle vara nån skola idag. Yeeesss! så skönt! En hel dag utan jobbiga barn och med massvis av tid att planera och organisera terminen tillsammans med övriga lärare, extremt välbehövligt. Men kul att orsaken till inställd skoldag är brist på vatten, så har det aldrig funkat på mina tidigare arbetsplatser i landet. Fast vi har i och försig heller aldrig haft vattentoaletter... Så nu sitter jag och lägger upp en terminsplanering för årskurs 4-7 i no, ska ha två lektioner i veckan med dem vilket känns både roligt och utmanande. Det mesta är utmanande, jag menar allt är för första gången för mig och samtidigt ska allt hållas på engelska. I ettan är språket just inte mycket av ett hinder, men tänkt er all komplicerad naturkunskap på engelska. Men det ska väl gå på nåt sätt. Igår bröt jag ihop lite efter skoldagen, mina ettor är så väldigt stökiga och jag gillar inte att bara få stå och tjata på dem, det känns liksom inte som den pedagogiska insats jag förväntar mig att göra. Jag och mina förväntnignar, tänk om man hade kunnat chilla ner sig lite, det hade nog alla inblandade mått bra av. Vi har ju bara precis börjat - jag försöker köra det mantrat om och om igen i huvudet. Men jag grät bara en liten skvätt innan jag samlade mig och drog iväg till gymmet. Sen blev det en effektiv planeringskväll och tidig sömn. Det ska nog gå på nåt sätt det här. Idag är jag extra tacksam för tillgång till internet och brist på vatten.

Första skolveckan är till ända. Och det är fantastiskt skönt att få gå på helg. Hur mycket jag än tycker om mina ettor så ska det ärligt talat bli skönt att slippa dem ett par dagar. Jag är så otroligt trött på att tjata på dem - att va tysta, att sitta stilla, att ställa upp sig på led, att lyssna på mig, att inte slå varandra menamen. Är så fantastiskt trött på mitt eget tjat, kanns som ett under att de fortfarande tycker om mig. Men de gor ju ändå det "Miss Maria, I like your hair, I like your voice, I like when you teach even though I dont understand, I even like your shoes even though they are dirty. You are so cute" citat en av de mest lost tjejerna. Men som ett ägg kommer jag allt närmare det klassrumsklimat jag vill ha och det känns ändå betydligt bättre nu än häromdagen, även om jag har fått ta hand om klassrummet på egen hand de senaste dagarna. Ska bli spännande att komma igång med lektionerna på riktigt och ta itu med deras mer eller mindre befintliga matematikkunskaper.

 

Fredagskväll alltså, och vi har fått wifi hemma i lägenheten. Kändes konstigt att stå och laga spenatsoppa i köket och samtidigt lyssna på sommarprat och chatta med kompisar hemma i Sverige. Skönt att slippa gå iväg bara för att kolla mail och väldigt smidigt i planeringssyfte, men jag är ändå inte helt nöjd, gillar ju det där med att vara frånkopplad världen och leva mer här och nu. Men man får väl hitta en balans. Ser i vilket fall fram emot skype med kompisar och att få dela livet även med dem. Vi slutade jobbet klockan tre idag efter det dagliga mötet när eleverna åkt hem. Jag för min del tog mig bort till gymmet jag börjat träna på vid haja hulet. Där sprang jag mig trött. På vägen hem köpte jag förnödenheter som ägg och linser, och postade några brev till Sverige. Nu ikväll blir det en chill kväll framför en film i vårt numera hyfsat mysiga vardagsrum. Spenatsoppan har landat fint i magen och jag tror bestämt att den snart får sällskap av något mer chokladigt. Skulle tro att jag snart får sällskap av Felicia också. I helgen ska vi utforska mer av Addis, eller rättare sagt Felicia ska utforska och jag spela expert. Det blir troligen en tur upp mot Entottoberget, och sen på kvällen har MIkael som också jobbar på skolan pratat om att ta oss med till en jazzklubb nånstans. IEC och Thornellhäng står på programmet på söndag. Och så ska jag planera en veckas lektioner. Kommer bli en bra helg.

Kaos. Aven om Mikael forsokte overtyga mig om att det bara ar jag som har extremt behov av ordning som tyckte att det va sa kaosigt. Men alltsa. Tretton snurriga ettor som inte kan lyssna utan bara snurrar runt pa stolarna och har fokus overallt utom pa mig. Och som har ont i huvudet och hanger efter en som en svans och inte kan skillnaden pa 12 och 21. men sa sota, jag ska nog fa ordning pa dem. Det har ju bara gatt en dag. Min forsta klass. Anda stort pa nat vis. Forra veckan agnades at att stalla i ordning klassrum, lagga scheman och planera de forsta atta veckorna. Jag som ar lite av ett planeringsfreak, lagger allt som oftast lika mycket tid pa att planera hur jag ska planera som pa sjalva planeringen, utarbetade nagra enkla mallar for saval arsplanering som periodsplanering. Jag hann dock inte sjalv fylla i dem sarskilt mycket da mina ovriga larare tenerade att vanda sig till mig med sina planeringar, vilket resulterade i att de flesta periodsplaneringar foljer mina mallar. Anda lite nojd, even om det kanns lustigt att agera expert nar man egentligen ar sa mycket amator man kan bli, jag har ju aldrig planerat nanting mer an fem veckor framat (for en klass da alltsa, for mig sjalv planerar jag ju garna sa langt det bara gar..). Men assa, planering ar ju a och o i sant har arbete. Aven om jag inser att jag kommer fa gora om det mesta av innehallet i mina mallar. Sa sjukt svart att veta vilken niva eleverna ar pa, for att inte tala om att lyckas anpassa till alla varierade nivaer. Men kul ocksa, jag gillar utmaningar.

Allt har lost sig sa bra.

 

Jag har fatt diplomatid-kort med visum for tva ar.

 

Och idag fick jag en bankkonto-bok i vilken det star att jag ar etiopier.

I lordags tog jag mig antligen bort till Mekanissa, tror det ar min favoritdel av stan. Det blev forst hang med Eden, hon visade mig de tva affarerna hon har startat och sa blev det massa tjejsnack med hennes stundande brollop i cenrum - jag ska fa va brudtarna! Sen tog jag mig till Mekanissa och gick bort till katolska compoundet for att traffa mina gamla amarinjaklasskompisar Silvia, Stefanu och Efrem, ett glatt aterseende. Innan morkret la sig gick jag pa min gamla valkanda skolvag via mitt gamla gasthem bort till seminariet for att halsa pa familjen Thornell, sa fint att traffa dem igen. Ser fram emot mer hang i sydvastra Addis. Sa gott att ha massa vanner att traffa har, det forstarker verkligen hemmakanslan. Och an har jag manga kvar att traffa. Inte minst Samuel, vad jag saknar teckenspraket. Och sa IEC och binghamvanner. Men jag har ju gott om tid pa mig, verkligen skont att inte behova stressa fram utan kunna ta sigtid att chilla och trana och forbereda lektioner i lugn och ro. Ska ta mig an amarinjan ocksa sa smaningom. Tio manader kvar i detta underbara land.

Antligen tillbaka pa Kazanches. Tredje taxin som lovade att ta mig hem holl sitt ord. Tack och lov, for jag hade just ingen aning om var jag var. En snabb tur for att kolla in ett gym pa haja hulett blev saledes ett tretimmarsprojekt. Men men. Hem kom jag och ett bra traningsstalle fann jag. Men jag ar sjukt trott, har agnat hela arbetsdagen till att sortera dammigt material och stalla i ordning klassrum, ett gediget projekt med tanke pa vilket kaos vi utgick fran. Det ar lite som att vara med och starta en helt ny skola, enbart tva larare ar kvar sen forra lasaret och antalet barn har fordubblats sen dess. Och det blir till att gora merparten av materialet pa egen hand, men det kanns bra. Annars har det borja klarna i arbetsuppgifter, jag ska ha en etta och undervisa i matte, no, so och engelska, med sarskilt fokus pa matte och no, de ndra amnena lamnade jag med varm hand over till min kollega Membi. Nasta vecka kommer antligen barnen, ser valdigt mycket fram emot att fa lara kanna dem och komma igang med undervisningen.

 

Asella i helgen var valdigt najs. Inte minst att fa andas frisk luft och promenera runt i skog uppskattades. Och saklart att hanga med Desta och prata om allt mellan himmel och jord. En chill helg. Traffade coach och fikade med honom gjorde jag ocksa. Och kramade om sportscampbarn. Och halsade pa Bruks mamma, det blev en kanslomassig men fin stund och jag lovade att komma tillbaka nasta gang jag kommer till stan. Aven om jag inte forstod mycket av orden i kyrkan pa varken fredagskvallen eller sondagsmorgonen sa var det fint att fa samlas med kristna vanner, det har jag saknat sen jag kom hit.

 

Igar drev Felicia och jag runt pa Piaza, ett forsta steg i att gora henne bekant med Addis. Vi har sa smatt borjat komma i ordning i var lagenhet, dock saknar vi fortfarande spis, mattor, gardiner och stolar. Och vaggarna ar stora och vita. Vet inte hur vi ska lyckas fylla allt. Mitt rum borjar i alal fall kannas som hemma. ska bara fa upp lite mer foton pa vaggarna. Det kanns i vilket fall valdigt bra att dela lagenhet med Felicia, en fantastiskt bra och glad tjej. Vi ar nog ganska lika, lika ambitiosa, lika snala och lika onoga med mat. Skont. Lika oklara over var i varlden vi vill va nasta ar ar vi ocksa. det kanns ocksa bra.

 

Jag trivs alltsa, om det va nan som oroade sig for att jag inte skulle gora det. Trivs valdigt bra.

Jag gillar det inte. Att ta contract taxi till ett shopping center for att handla mat. Bara en san grej. Eller att anstalla nagon for att stada och diska hos oss, som att vi inte kan gora det sjalva. Som att vi inte kan trangas med alla andra i en minibuss eller ga till den lokala lilla suken och kopa fornodenheter. Fast ja, vi ar inte riktigt som alla andra. Och det ar ju bra att fler far jobb, och jag ar ju rik. Men. Jag gillar det inte. Kanns som det finns viss risk att det blir en hel del av addislyxlivet i ar, jag varken kan eller vill avskarma mig allt som "alla andra" (las ovriga svenskar pa skolan) tar sig for. Men jag kanner mig ocksa valdigt man om att halla kvar det mer genuina etiopienlivet. Att hanga med etiopierna, jobba pa amarinjan, ata injeran, aka minitaxis och, som nu, sitta pa ett risigt internethak och muttra over den bristfalliga uppkopplingen. For det ar ju sa jag vill leva. 

 

I helgen blir det paus fran lyxlivet i Addis. Det ska bli sa skont. Att fa umgas med folk jag redan kanner och att inte behova anstranga mig for att gora ett gott forsta intryck. Nu har det visserligen gatt valdigt bra den har veckan och jag kanner mig valdigt hemma med saval svensk som etiopisk personal pa skolan, men anda. Att fa kramar och slass och retas och prata minnen, det ska bli valdigt fint. 

Jag delar arbetsplats med Martha!! Vilken gladje nar vi mottes utanfor skolan imorse och insag att vi aterigen kommer va kollegor. Martha och jag jobbade tillsammans nagra veckor i Nakamte for sju ar sen och har varit vanner sen dess. Skont med ett bekant ansikte bland alla nya. En massa trevliga ansikten dock. Ser verkligen fram emot att lara kanna dem alla. Mycket nytt sa har langt bara, helt slut i huvudet av allt sprak och alla manniskor. Idag ska Felicia och jag flytta in i var lagenhet, ska bli gott att fa sitt eget och kunna satta upp foton pa vaggarna. Tva pianon har jag hittat ocksa, som jag far spela pa nar jag vill. Jag tror det har blir bra. Skolan kanns som en oppen och glad miljo som vill mycket, och som nat jag vill vara en del av. Till helgen hoppas jag dock pa att kunna fly Addis avgaser och komma till en annu mer hemmamiljo i Asella, langtar till alla vanner dar. 

Nar jag kom hem fran Etiopien i januari var det med en stark langtan tillbaka. Flyttkartongerna hade knappt hunnits packa upp pa larran innan projekt hittajobbiaddis inleddes, med resultatet att jag fick en intervju med rektor och styrelseordforande pa svenska skolan i Addis. Och jag fick det. Lagom till dess hade dock den dar intensiva langtan till landet lagt sig och valet kandes med ens inte lika sjalvklart. Men jag tackade ja anda, chansen va lite for bra for att missa och alternativen i Sverige inte lika spannande. Det ar den dar formagan jag har att trivas dar jag ar som alltid gor det sa jobbigt att bryta upp. Nar jag val kommer in i en vardag i nagot av landerna sa vill jag ju va kvar dar, da glommer jag nastan hur bra jag trivdes i det andra landet. Som nu nar jag skulle lamna Sverige efter sju manader i landet, da hade jag nastan glomt bort hur bra jag trivdes har i Etiopien. Jag har liksom fatt paminna mig sjalv om det med jamna mellanrum de senaste dagarna, for att inte bryta ihop helt av alla avsked. Dessa hemska avsked som paborjades redan i borjan av juni, avsked av allt sverigelivet for med sig men saklart framfor allt av mina alskade vanner. For tva dygn sen var jag pa puls - omgiven av underbara vanner. Vanner som kanner mig pa riktigt, som forstar mig och som tycker lika mycket om mig som jag om dem. Sadana vanner ar det inte lika gott om har. Och det ar val det som jag kommer att sakna mest de kommande tio manaderna. Det och att kunna rora mig fritt utan att alla lagger marke till en enbart pa grund av min vita uppenbarelse. Jag vet inte om jag riktigt fattat att jag ar har och att jag imorgon paborjar mitt forsta lararjobb som utbildad larare. Jag har liksom forsokt fortranga det, av radsla for vilka kanslor det kommer att bara med sig. An sa lange har taktiken funkat hyfsat bra tycker jag, va sa trott pa flyget att jag inte kunde tanka pa annat an att sova och sen jag vaknade imorse har jag bara levt i stunden och motat bort tankarna pa jobbet. Men det ar klart att jag i huvudet redan borjat planera forsta motet med mina forstaklassare, och det ar klart att jag ser fram emot att fa lara kanna dem och forsoka lara dem sa mycket som mojligt det kommande aret. Det ar bara radslan for att kanna mig otillracklig, och for den dar stressen och paniken som jag provat pa ett par ganger forut - de kanslorna ser jag inte fram emot. Men jag forsoker att bara vara har och nu och gora det basta av situationen, och vara odmjuk i att det har ju ar mitt forsta jobb och att ingen kan allt fran borjan. Men hjalp, jag ska ha foraldramote och utvecklingssamtal och lagga grunden for manniskors larande - och allt pa engelska. For val da att jag har de dar vannerna i Sverige att ventilera min panik med. En fraga som jag dock inte kan lata bli att stalla mig ar nar jag ska sluta att utsatta mig for sadana har jobbiga och utmanande grejer, nar jag ska sla mig till ro och vara nojd med att gora nat jag kan och inte mar daligt av. Nar jag ska lugna ner mig och vara pa ett stalle mer an ett halvar i taget. Jag bade langtar och fasar efter den dagen. Fast, nu ska jag ju faktiskt vara har i ett helt lasar, bo pa samma stalle och agna dagarna at samma sak anda till den 20e juni. Det ar stort. Aterkommer med mer information om mitt jobb och boende pa skolan, just nu har jag inte riktigt koll pa laget. Ska dock borja dra mig ditat och kolla in stallet lite narmare. Med magen full av hemlagad injera och fastemat som Chipos frus mamma bjod pa hemma hos sig. Det har med att glida in hemma hos folk och ta del av deras gastfrihet, det ar nagot av det basta har. Sa pass bra att det tar ut alla rop pa gatan.

Här har varit stiltje ett tag. Delvis på grund av att jag har haft fullt upp med slutuppgifter i skolan, resor och konfaläger. Men troligen mest på grund av att mina översvallande känslor inte har velat strukturera sig i ord. Jag känner så mycket hela tiden, är i ena sekunden sprudlande lycklig över livet och i andra trött på allt. Denna ständiga bergochdalbana tar mycket energi. De senaste dagarna har jag dock ramlat in i en mer likgiltlig stämning, vet inte om jag föredrar den direkt. Känslorna gör en mer levande, och jag vill ju va levande, men samtidigt är det faktiskt lite skönt att känna sig mer "som vanligt". Så vad är det då jag är likglitlig inför? Jobbet i höst, och det faktum att jag ska bo tio månader i Etiopien. Det känns typ ingenting. Och det samma gäller den kvarstående tiden fram till avfärd. Jag känner mig tom. Vad jag däremot kan känna är separationsångest. Framför allt från larranlivet, att vara student och hänga med de vänner jag fått här på gökis. Nu ska rummet tömmas för sista gången och jag kommer inte mer vara student med adress på Kastanjegatan. Det känns tomt. Och väldigt jobbigt faktiskt. Men jag har fått mina avsked och jag tror bestämt att mina vänner kommer finnas kvar när jag kommer hem. Fast riktigt som det liv vi haft tillsammans här blir det ju aldrig igen. Och det känns tungt. Korridorslivet är väldigt gött och att ha så många vänner i samma byggnad fantastiskt lyxigt. Nu blir det upp till bevis för vänskapen, nu när det krävs lite mer än några steg till varandras dörrar. Ska bli spännande att se hur det utvecklas. Att inte få va här i höst i kombination med den starka förvissning jag har om hur jobbig den första tiden på svenska skolan kommer att bli är väl det som drar ner mest. Samtidigt tror jag att det kommer bli bra. Jag gillar ju Etiopien, och jag gillar ju att undervisa. Det är ju det jag eftersträvat ända sen jag satte mig i skolbänken i Kristianstad för fem år sen. Så när jag skjuter bort de spontana negativa känslorna och försöker se till de mer rationella och långsiktiga lättar det något över bröstet. Och, det är ju inte som att jag har nåt direkt alternativ. Kontrakt är påskrivet och jag har ingen sysselsättning i Sverige. Så - om 18 dagar är jag i Addis och (förhoppningsvis) redo att påbörja en ny del av mitt liv.