Maria

"Hemma, var ligger det nånstans? Kan nån ge svar?

Ja, vi ska ta dig till en plats där du får stanna du ska snart få komma hem"

 

- för två veckor sedan såg jag Kristina från Duvemåla i Göteborg (helt magisk musikal!! och fantastiskt fint att få träffa vänner i Göteborg och Ytterby!), och ja, musikalen handlar helt klart om att komma hem. Det kanske inte är det mest framhållna temat, men med tanke på var i livet jag befinner mig just nu så fastnade jag för Kristinas hemmakänslokval.

 

 

Det är oerhört slitsamt att pendla mellan två världar. Att vara lite där och sen lite här, för att sedan rycka upp sig själv igen och åter vara lite där. Och sedan här. Hattigt blir det, och jag tror jag kommit fram till att jag inte vill ha ett hattigt liv. Det blir liksom inte riktigt helhjärtat då.

Det är bara det att jag inte kan välja.

 

Nu har jag varit i Sverige i en månad, efter två månader i Etiopien. Och ja, objektivt sätt så har jag väl landat och kommit in i vardagslunken igen. Men inuti mig är det fortfarande förvirrat. Jag tänker lätt att sverigevärlden pausar medan jag är borta och att det ska gå att ta upp vardagen där man lämnade den. Men det är inte så. Livet här går på med samma svindlande hastighet oavsett om jag är närvarande eller inte. Mina vänner fortsätter sina liv; att lära känna varandra och nya människor. Och vips är jag inte en del av deras naturliga vardag. Missförstå mig inte nu, det är klart att det ska vara så. Jag skulle ju inte vilja att de människor jag älskar här hemma i Lund ska sätta sina liv på viloläge medan jag är borta och roar mig. Det är bara det att jag inte orkar processen att ta mig in i allt igen. Eller jo, visst orkar jag den... men det hade varit så mycket skönare att bara glida in i den gamla vanliga lunken.

 

På sätt och vis är det svårare när man kommer hem till Sverige igen. Kanske just för att jag förväntar mig att snabbt komma in i den värld jag vuxit upp och levt merparten av mitt liv i. Och så är det inte så lätt som man trott, och jag vill ju på sätt och vis inte heller passa in här. När jag åker till Etiopien, å andra sidan, så är jag mer beredd på att det kommer att bli jobbigt, att jag kommer få anstränga mig för att hitta nya vänner och komma in i en trivsam vardag. Så det är nog just förväntningarna som är grejen. Och så klart det faktum att jag alla gånger då jag åkt till Etiopien haft en bokad hemresa som satt ett slut på tiden där. Det är också en stor skillnad, att veta när det är slut. Sen handlar det väl om alla andras förväntningar också, inte är det nån som förväntar sig att man ska få en kulturkrock när man återvänder till Sverige. Men visst får man det, och jag skulle nog vilja påstå att den ofta är värre än den man får i Etiopien. Kanske just på grund av att ingen förväntar sig den.

 

Men visst är Sverige hemma. Och det kommer nog alltid att vara det. Här ser jag ut som alla andra, här har jag min familj och de flesta av mina vänner, här kan jag språket och kulturen, här har jag permanent uppehållstillstånd och här lever jag på samma villkor som majoriteten av befolkningen. Inget av det kommer jag, troligen, någonsin att ha i Etiopien.

Men det fattar inte riktigt mitt hjärta.

 

Så ja.. var jag befinner mig till hösten återstår att se.

Men det hade onekligen varit skönt med nåt lite mer fast hemma.