Maria

Jag tror att jag kommit fram till en generell slutsats. Det är när man börjar känna en kultur på riktigt som man kan börja att medvetet gå emot den. Inte så att jag på något sätt vill hävda att jag helt och hållet känner den etiopiska kulturen, inte på långa vägar, men jag börjar närma mig gränsen där man kan börja gå emot. Om jag jämför med den svenska kulturen, som jag väl ändå kan säga mig känna ganska ingående, så känner jag alltsom oftast för att gå emot. För att bryta av och visa på andra alternativ. Vägra gå in i konsumtionshetsen, ytligheten och avskärmningen - delar av den svenska kulturen som jag inte direkt uppskattar eller vill vara en del av. Här i Etiopien har jag väl hittills mest bara kämpat för att försöka förstå och anpassa mig till kulturen, fråga mig för för att försäkra mig om att inte trampa någon på tårna. Det har väl lyckats mer eller mindre bra skulle jag tro. Men efter hand har jag blivit mindre och mindre nojjig med det där, mindre orolig för att göra fel och inte passa in. Jag ser inte ut som en etiopier, jag pratar inte som en etiopier, jag klär mig inte som en etiopier, jag rör mig inte som en etiopier - listan kan göras lång. Inte för att det ursäktar ett klumpigt beteende men jag inser ju att jag oavsett hur mycket jag kämpar kommer att göra fel, och att det faktiskt inte är så farligt. Jag har också märkt under de senare årens etiopienvistelser att etiopierna själva går emot en hel del av det som jag trott vara "kulturmåsten". Man får visst säga "nej tack" till inbjudningar, man får bestämma oklar träff och sen inte dyka upp, man behöver inte äta ens hälften på tallriken, man kan säga att man inte dricker kaffe, man kan komma timmar för sent till det mesta, man kan insistera på att värdinnan ska sitta ner och äta tillsammans med en. Med mera. För mig har det varit en lättnad. Sen kanske kulturlättandet också berott på att jag bott i Addis ett år och att kulturen här är mer lik den hemmavid, på ont och gott men lite skönt för en ferenji som jag. Det är spännande med kulturer. Och jag skulle vilja säga att den bästa komplimangen man kan få är "you are like habasha", då är jag nöjd och inbillar mig att jag ändå lyckats rätt bra med den där kulturanpassningen.