Maria

Allt gick bättre och bättre, det kändes som saker och ting hade landat på jobbet och att vi arbetat fram rutiner som ändå funkade. Så föll det. Eller kanske mest här hemma, men absolut även på jobbet. För tre veckor sen kom jag hem från en myskväll hos Thornells och fick veta att både Helena och Felicia (mina två kombos alltså) mådde så dåligt att de inte skulle komma tillbaka till skolan mer - det var inget roligt nyhetsbud. Kanske inte helt oanat men ändå tungt. Tårarna skvalade och den stundande skolutflykten till Bornfree kommande dag kändes plötsligt inte alls lika rolig. När jag kom ner till jobbet dagen efter fick jag veta i att i övriga svenskars frånvaro var jag nu "in charge" på skolan - av de fem som officiellt stått på ansvarslistan var fyra sjukskrivna på grund av stress och rektorn själv var i Grekland. Tre dagar agerade jag rektor, det gick bra och jag fick beröm för mina administrativa förmågor. Men, det ska ju inte ens kunna hända - att man plötsligt står som ansvarig utan nån förvarning. Det blev krismöten med olika instanser och stämningen på jobbet blev aningen tryckt. Under de två veckors lov jag precis haft har jag bearbetat och funderat - varför jag inte är utbränd men framför allt vad som blir nästa steg i livet. En känsla av att det kanske ändå får va nog av Etiopien för den här omgången växte sig starkare. Tills jag kom tillbaka till jobbet i torsdags och insåg hur ofantligt mycket jag tycker om mina elever och kollegor, jag trivs verkligen på jobbet mitt i allt kaos. Detta eviga velande, har en känsla av att jag alltid kommer fundera över var jag ska va. På tal om att oanade saker händer så sitter jag i detta nu i Ayer tena och väntar på mina brudtärnekollegor vi ska tydligen improvisera en möhippa för Eden så här kvällen innan bröllopet, bara i Etiopien nåt sånt kan hända. Det verkar i alla fall ha stabiliserats något på jobbet nu, men jag bara väntar på nästa storm... Om det är nån som skulle få för sig att bli orolig för mig nu så behöver ni inte va det. Jag mår bra - jag är inte stressad utan känner mig stark, något ensam här hemma men samtidigt omgiven av så många vänner (både här på plats och hemma i Sverige) som verkligen finns där för mig. Det är jag fantastiskt tacksam för.