Maria

 

Så var det bestämt. Beslutet taget. Ångesten över. Eller? Inte för två minuter. För två veckor sen gjorde jag tre jobbintervjuer, några dagar senare valde jag ett av jobben. Skrev ett sms med ett ja till rektorn, och försökte känna efter om det kändes rätt. Ingen känsla alls. När jag först fick jobbet hoppade jag rundor ensam i min lägenhet, en fantastisk självförtroendekick och i stunden kändes det så rätt. Men när den första upprymdheten lagt sig kom ångesten gnagande. Vad vill jag egentligen? Var vill jag vara? Så ofantligt mycket tankar som snurrar runt i huvudet. Den senaste veckan har såklart varit helt fantastiskt och jag bara slås av hur många fina vänner jag har här, hur bra jag trivs i detta land med allt från minibusstaxi till injera, hur mycket jag tycker om mina elever och kollegor, hur chill min vardagsrytm och allt det där positiva som omger mig. Det mer negativa känns plötsligt inte jämförbart, nästan utsuddat. Kanske att det beror just på att jag bestämt mig för att återvända till Sverige? För att oron inför hur det skulle bli att stanna då plötsligt är inaktuell och oron för hur det kommer bli att lämna får ta över. Jag har alltid hatat beslut, om det så handlat om vilken färg jag skulle ha på gympaskorna eller vilken valbar kurs jag skulle läsa på gymnasiet. Och ju äldre man blir ju mer avgörande är de där besluten man behöver ta. Nu handlar det inte om färg på skor utan om vilket land jag vill bo i, vilka människor jag vill omges av och vad jag vill ge dem. Nog för att man med perspektiv inser att de beslut jag med bävan tar faktiskt inte är så ödesdigra som de kändes i stunden. Och jag vet att även om jag åker tillbaka till Sverige nu så finns Etiopien kvar. Men ändå. Jag har ju den där tendensen att överdriva besluts betydelse och att se dem som totalt livsavgörande, jag kan inte hjälpa det. Och jag har alltid hatat förändring och att lämna människor och sammanhang. Lite lustigt då kanske, att jag pendlar mellan två världar så långt bort från varandra och har svårt att slå mig till ro. Men jag kan liksom inte släppa nån av dem. Jag vill ha båda två. Kommer säkerligen va en livslång kamp. I vilket fall så mitt i allt velande kring var jag vill va och vad jag vill göra så vet jag att jag kommer trivas oavsett var jag hamnar. För jag har en väldigt bra förmåga att just trivas, med människor och med uppgifter. Jag älskar mina elever här men jag vet samtidigt att jag kommer älska mina elever oavsett vilka de är. För sådan är jag. Jag har lätt att älska och att ge bort mitt hjärta, det gör ont men man får så obeskrivligt mycket tillbaka. Så värt.