Maria

Min Jenny har fått barn. En helt magiskt fantastisk son. Och det känns lite som att jag fått barn. För jag har ju också gått och väntat och längtat och förundrat mig över att det kan finnas en riktig livs levande människa ihopkrupen inne i Jennys mage. En riktig livs levande människa som nu kommit ut och på nåt sätt finns ännu mer på riktigt, ännu mer levande. Har precis pratat med den nyblivna mamman, som ju egentligen då redan varit mamma i ungefär nio månader, och tittat på bilder på miraklet, det vill säga den livs levande sonen. Och hela jag bara älskar honom, precis som jag älskar hans mamma och jag kan knappt vänta tills jag får träffa honom på riktigt. Visserligen har jag känt hans fötter röra sig och sett honom på bild, men tänk att få hålla i honom. Några rörda tårar hittade ut på tåget i fredags när jag fick veta att killen valt att lämna mamma Jennys mörka trånga mage, och ännu fler då bilderna kom upp på skärmen här - kan bara föreställa mig skvalandet då jag får plocka upp honom och känna hans andetag, röra hans söta mininäsa och pussa honom lite lätt på huvudet. Snart.