Maria

Jag är präglad av tanken att man är stark om man klarar allt. Helst ska du klara allt på egen hand. Att be om hjälp är att visa sig svag, och det är ett misslyckande. Nu hårdrar jag det lite, men i grund och botten är det så jag tänker. Genom hela min uppväxt har det inte funnits nåt som heter "jag ger upp". Inget "jag klarar det inte själv". Man klarar helt enkelt allt. Jag har haft det lätt för mig på många sätt. Har alltid varit stark. I många många år slöt jag alla känslor inom mig och grät jag var det ensam, inlåst på en toalett. Fast det hände i princip aldrig. Jag minns hur jobbigt det var att ta körkort, för kanske första gången i livet stötte jag på verklig patrull; jag var helt enkelt inte bra på att köra bil. Jag fick kämpa. Sen fick jag ju alla rätt på teoriprovet och klarade uppkörningen på första försöket, men det var efter hård kamp och badkarsmängder av tårar. Men ja, helt katastrofalt misslyckat var det väl inte. Någonstans under åren efter gymnasiet insåg jag att det nog skulle vara bra för mig att misslyckas lite, för att inse att världen inte går under för det. Så jag tänkte att det kanske skulle vara nyttigt att bli underkänd på en tenta, samtidigt visste jag att det inte skulle hända. För jag är ändå jag. Och jag har ett kontrollbehov utan dess like. Och en missad tenta, det är utom kontroll. Att misslyckas är överlag att släppa kontrollen. Så jag måste ändra perspektiv på vad som är ett "misslyckande". Att be om hjälp är inte ett misslyckande. Att vara "svag" är att vara stark. En vän till mig som delade min kamp på skolan i Addis förra året gav mig bibelordet "I svagheten är kraften störst (...) Ty när jag är svag, då är jag stark". Dessa ord har jag kört som ett mantra i huvudet det senaste åren. Jag är inte där än att ett misslyckande är okej. Jag får panik om jag känner att jag tappar kontroll. Men jag har gått in i en vägg och känt på hur det är och jag vill inte hamna där igen. Då är det inte värt att försöka vara starkare än man är. Inte värt att låta bli att vara svag. Häromdagen hade jag ett två timmar långt samtal med min chef då jag lättade på allt jag gått och burit på under terminen. Alla misslyckanden. Och tänka sig.. han tyckte inte att det var några misslyckanden. Och han betonade gång på gång att alla de här kraven som jag känner på mig själv enbart är mina egna, att all besvikelse som jag går omkring och inbillar mig att andra har på mig enbart är min egen. Att gå till rektorn och erkänna att jag inte klarar av att undervisa i ett klassrum med de elever som råkar befinna sig där var ett steg i att våga vara svag. Och som min kollega Rickard sa när jag kom tillbaka till arbetsrummet efter samtalet "och där föll en stor tyngd från dina axlar". Visst gjorde det det. Jag har numera inte särskilt svårt att visa mina känslor och tårar, tvärtom händer det stup i kvarten och jag känner mig inte särskilt svag för det. Jag har heller inte särskilt svårt för att offentliggöra en lista på mina svagheter. Men att för mig själv acceptera att jag inte klarar allt jag inbillar mig att jag borde klara - där har jag en bit kvar på vägen.