Maria

Mitt älskade vackra underbara Etiopien.

Hur länge ska jag få vänta innan jag får andas din luft igen? Slå dina hjärtslag? Gå på dina vägar? Vara hemma igen.

Hur sarjad ska du bli? Mitt hjärta faller i bitar med ditt. 

 

 

Jag har varit på läger. Och det har varit så fantastiskt som bara läger kan vara. Och det gör ont att det är slut och att jag nu ligger själv hemma i soffan. Visserligen trött så jag skulle kunna sova en vecka, men ändå att jag redan saknar. Saknar människor som jag kommit att älska. Saknar att få predika för kidsen. Saknar att få älska förbehållningslöst. Gulteboveckan är den vecka jag sover lätt minst på året. Men det är också den vecka då jag kramas mest. Ett hem för en vecka, en familj för hela livet. Smärtan i avsked är så värd när man i backspegeln får se allt man fått i att älska. Och det är alltid värt att älska, oavsett hur ont det kan göra att skiljas åt.

 

 

Imorgon börjar jag jobba. Efter åtta veckors semester. Det känns helt okej, eller faktiskt till och med bra. För jag trivs ju med mitt jobb, jag har saknat mina kollegor och elever och jag gillar ju egentligen rutiner och vardag. Men jag har verkligen njutit av sommarlovet, varenda dag av det. Fyra veckors konfaläger, en vecka i Lund, en vecka i husbil med Susanne, en vecka på Gultebo och så en vecka i Lund som avslutning. Kom precis hem från ett bad i Lomma, kändes som en perfekt avslutning på en fantastisk sommar. Jag är så sjukt tacksam för allt. Att jag får ha sommarlov varje år, att jag har så många vänner att hänga med, att jag får vara på läger och göra skillnad för andra människor, att solen skiner, att jag får längta till roliga saker, att jag numera har två syskonbarn att älska, att jag inte behöver planera utan bara spontant kan få så fina sommardagar. Som igår; en helt oplanerad dag som slutade med bad i skogen och grill på en kompis altan i solnedgången. Det planerade och det spontana om vartannat. Och att ovanpå det kunna se fram emot en ny hösttermin, för jag har ju världens bästa jobb. Känner mig hög på livet, och oändligt tacksam. 

 

I Asella finns det en familj som jag älskar otroligt mycket. Jag lärde känna dem för ett par år sedan och från första steget innanför deras tröskel har jag känt mig som hemma. Jag har kommit och gått som jag velat och alltid känt mig så väldigt välkommen. Flera gånger har jag kommit dragandes med diverse vänner från Sverige, och de har på samma självklara sätt inkluderats i gemenskapen. När jag nu i vintras kom och knackade på deras nya hus hade det gått mer än två år sedan sist och mycket hade hänt i både deras och mitt liv. Seifu visade mig vägen till huset och jag möttes av jubelrop och överöstes av kramar. Eldana som jag inte sett sedan hon somnade i min famn på Desta och Bennes bröllop tre och ett halvt år tidigare, kastade sig om min hals - ett väldigt kärt återseende. Jabo sprang som vanligt runt och fipplade med massa saker. Eden kokade te. Mekdes envisades med att prata amarinja alldeles för snabbt och jag stakade mig på svaren på alla hennes tusen frågor. Efrem satt och myste i ett hörn. Och Girma berättade om sitt jobb i Addis. Allt var som vanligt. Jag kom såklart tillbaka nästa dag, och fick en ordentligt injeramåltid. "Du kommer väl tillbaka till jul?!". Jag sa ja. Och tog med mig två kompisar från Addis. Efrem tog oss på en lång promenad på juldagens morgon och lagom till att julfirandet drog igång tog vi oss duckande under tvättlinorna in till deras hus som dagen till ära var fullt av släkt och vänner. Vi visades till VIP-soffan bredvid Mekdes föräldrar och bjöds så småningom på en mäktig buffé. Chris och Luisa som aldrig blivit hembjuden till en etiopisk familj var överväldigade över gästfriheten och den goda maten - något som jag vid det här laget har lyxen att ta för givet. Vi åt oss mer än mätta och satt dästa och nöjda i vår nedsuttna soffa. Då drog nästa del av festen igång. Charader. Vi höll på att dö av skratt när morfar i huset gick upp och gestaltade "arogit" (gammal tant typ). Ett mer inkluderande och kärleksfullt klimat får man leta efter. När Chris och Luisa åkt hem gick jag tillbaka till Girmas. Då var festen över och strömmen hade gått. Vi satt i mörket runt ett ljus, en trött samling människor. Det var nästan den finaste stunden av alla. Eldana somnade i mitt knä. Mekdes satt och nickade en bit bort. Vi bara var, tillsammans. Och ingen tyckte det var det minsta konstigt att jag satt där bland familjemedlemmarna. När det blev läggdags virade Girma och morfar in sig i gabis och följde mig, jag var också iklädd en gabi, hem. Nästa dag hängde jag hos dem hela dagen igen; åt lunch hos grannen, gick promenad med flickorna och morfar, satt i soffan, skrev bokstäver med Jabo, lät Eldana sätta upp mitt hår, åt ännu mer mat, pratade politik med Girma. Jag är så ofantlig tacksam att jag får ramla in i den här familjen när som helst, och att de bara omfamnar mig som en del av familjen.

Varje gång jag flyttar tillbaka till Sverige från Etiopien slår det mig. Överflödet. De första dagarna mådde jag dåligt bara av att vara i min lägenhet, för den är så onödigt stor och jag har så onödigt många saker. Uppenbarligen klarar jag mig alldeles utmärkt på vad som får plats i en resväska (ja, jag  hade två med mig men en var full av mat och presenter så jag skulle klarat mig på en (om jag nu klarat mig utan allt knäckebröd och choklad, men det är en annan fråga..)), så varför ska jag då ha alla mina saker? Alla vet ju att det bara blir jobbigare att välja vad man ska ha på sig ju mer kläder man har, har man ett par skor så tar man helt enkelt dem. Och min erfarenhet är att man är minst lika nöjd med det. Det finns absolut mycket jag saknar i Etiopien - mörkt bröd, mjölk, yoghurt, smör, filmjölk, ost. Men känslan när jag första gången efter återkomst gick in i en affär. Hjälp, det bara sköljde över en. Så sjukt många alternativ. Bara man ska köpa en ost finns det ett femtiotal att välja mellan. Då föredrar jag nästan de små sukarna med ett begränsat litet utbud, och där man till och med får prata med en människa som plockar ihop det man vill köpa. Lite mänsklig kontakt och möjlighet att öva amarinja. Här i Sverige utvecklar vi istället system så man mer eller mindre helt kan undvika social interaktion. 

 

Enkelheten och begränsningarna är något av det jag saknar mest. Till exempel har jag länge behövt köpa en ny madrass till min säng (det var som att ligga direkt på trästommen) och tänkte ta tag i det när jag kommit tillbaka från Etiopien. Efter nån timmes googlande bland alla olika varianter kände jag mig bara mer förvirrad och osäker än innan jag började. Så jag lade ner sökandet och gav upp. Med alla valmöjligheter blir alla beslut så stora, det finns så mycket man kan väga in och ta i beaktande vilket gör att, åtminstone för en så velig person som jag, besluten känns oöverkomliga. Ett annat exempel var då jag skulle boka en resa till Umeå. Om det hade varit i Etiopien hade jag helt enkelt åkt till busshållsplatsen. Gått på första bästa buss till aktuell destination och suttit på den tills jag var framme. Betalat det busskillen ville ha och småpratat med mina medresenärer. Så enkelt. Nu blev det istället en massa sökande i otaliga tidtabeller och vägande av för- och nackdelar. 

 

Begränsningar kan så många gånger vara en välsignelse. Det är lätt att glömma när man (läs jag) snurrar runt i sin fullsmockade vardag, planerar in så mycket som möjligt samtidigt som man gärna håller flera dörrar öppna för ytterligare roliga happenings. Jag blir trött av allt som snurrar på, samtidigt som jag älskar det. Oavsett vilken vardag man föredrar (begränsad vs obegränsad) så tror jag att det är nyttigt att dra ner på alternativ ibland. Jag försöker göra det genom att inte ha internet på telefonen, genom att boka in saker i förväg och hålla mig till dem, genom att sätta upp regler för hur många uppbokade kvällar jag får ha i veckan och så vidare. I Etiopien är det enklare, där går strömmen helt enkelt; och så sitter man i stearinljus och läser en bok istället för att översköljas av information från olika medier. 

Det var länge sedan jag kände sådan tillbakalängtan till Etiopien. De senaste veckorna har jag åkt upp och ner i känslorna - såklart fint att få träffa familj och vänner här och jag har verkligen uppskattat att vara tillbaka på jobbet, men jag längtar tillbaka så grymt mycket. Saknar mina vänner, solen, enkelheten, spontaniteten, värmen, storstaden, resandet, maten, lägenheten. Men framför allt saknar jag mitt gäng. Att ha några få men otroligt fina vänner att dela vardag och fest med. Att prata om allt mellan himmel och jord, och att gå på jazz och skogsäventyr tillsammans med. Jag kände sådan väldig samhörighet med de här människorna. Vi var alla utomlands men kände oss hemma, vi var jämt sugna på att hitta på saker och öppna för samtal om livets alla dimensioner. Denna gemenskap saknar jag nu stort. Varje dag. Inte för att jag inte uppskattar mina vänner här hemma i Sverige, men just det här att ha ett klart gäng som man självklart kan räkna med till alla slags upptåg, och som lika självklart räknar med mig. Det saknar jag. Ni ska få en liten glimt att detta älskade gäng.

 

 

Dessa människor saknar jag nu så det gör ont. Det går inte en dag utan att jag längtar tillbaka. Och visst har jag googlat på resor i påsk men det känns för galet och orimligt, och jag har ansvar här hemma som gör att jag inte bara kan åka. Men att jag vill, det råder det inga tvivel om. Jag är grymt tacksam över alla gamla och nya vänner som nu befinner sig många hundratals mil bort, men det gör också ont. 

Jag vill inte åka tillbaka till Sverige (vägrar skriva "hem", för det här är också hemma). Jag älskar livet här - den på så många sätt enkla och avskalade vardagen. Nog för att det finns saker att bli frustrerad över, absolut. Och visst har jag, flera gånger faktiskt, under den här addisperioden konstaterat att det ska bli skönt att komma hem. Jag har sett fram emot att komma tillbaka till jobbet och framför allt att få krama om min Julia igen. Det här med jobbet har varit något återkommande. I somras när jag var på tågluff med en synnerligen insiktfull god vän som känner mig nästan lite för bra, konstaterade denna vän att "mål och mening" är viktigare för mig än "sammanhang". Jag protesterade såklart vilt och framhärdade att bara jag har människor jag älskar omkring mig så är jag nöjd. Men efter en stunds eftertanke så fick jag ge mig, jag är absolut en person som behöver mål och mening med tillvaron för att må bra. Och just det där "mål och mening" har jag lite saknat de här veckorna. Nog för att mina elever här behöver svenskundervisning och suger åt sig av varenda lektion, och nog för att jag får uppskattning i mängder av både dem och deras föräldrar - men det räcker nog faktiskt inte. Der är på många sätt ett väldigt bekvämt och roligt jobb. Men jag saknar intensiviteten, och känslan av att varje dag få göra skillnad. Så jobbet har kanske inte uppfyllt mina behov. Ser man däremot till det sociala så är det kontot överfyllt. Det är så lätt att få vänner här. Dels så har jag mina gamla trofasta habashavänner, dels så har jag vara en del av ett nytt ferengigäng. Och det har nog faktiskt varit den största behållningen den här etiopienperioden. Mitt ferengigäng. Det här med att ha ett gäng där man självklart räknas med och lika självklart får räkna med så fort nåt kul upptåg är på g - det är något jag är så oerhört tacksam för. Vi har vandrat i Bale, firat jul i Asella, lyssnat på jazz på Fendika, nyårsskålat på Bole, och nu senast hajkat i Yeka och ätit injera i Kasanchez. Det är dessa vänner som nu gör det jobbigt att lämna. Som gör att mina ögon fylls av tårar och att det svider i hjärtat. Men framför allt är jag TACKSAM över att ha fått lära känna dem och fått dela den här tiden med dem. 

 

Inför de senaste gångernas etiopienavfärder har jag haft något av lättare ångestkänslor. Svårt att sova, tveksamhet eller rent av ovilja att åka. Helt enkelt tyckt att det känts jobbigt. Men, av erfarenhet, vet jag att det kommer kännas bra så fort jag kommit ur planet på Bole och andats in den torra varma etiopiska luften. Jag vet, trots alla känslor som talar emot, att det kommer att bli bra.

Samma sak gäller den sällan lockande, ofta rätt plågsamma färden till Nakamte. Sju timmars buss på mer eller mindre bra vägar, med mer eller mindre vettiga chaufförer och mer eller mindre trevliga medresenärer. Det har hänt att jag fått sitta på en hård liten pall utan ryggstöd, eller inklämd mellan två mindre väldoftande herrar som envisas med att prata med en, eller bredvid en tjej som spydde ner halva mig och min packning. Men hur jobbig den här resan än må vara så släpper alla obehagskänslor så snart jag stiger ur bussen i Nakamte. Och alla hemmakänslor sköljer över mig igen. Jag vet, av erfarenhet, att det alltid är värt det.

Jag skulle kunna räkna upp flera andra jobbiga episoder som jag av erfarenhet nu vet är värt det. Och det är så skönt att kunna luta sig tillbaka på den erfarenheten och vid behov köra det som mantran i huvudet. Det kommer vara värt det.

 

 

När världens sötaste sträcker sina armar mot en och ler det där leendet som skulle kunna få den mest stormiga vinternatt att lysa upp. Det. Det är lycka. Älskade Julia. 

 

Förra årets sportlov blev det bästa någonsin. Det inleddes med några dagar i den vackra svenska huvudstaden tillsammans med Cecilia och ett gäng andra fina vänner. Och fortsatte sedan i sann vintrig anda i Umeås skidspår i Susannes upplivande sällskap. Kunde inte ha blivit bättre. Ett koncept att återanvända, hoppas på lika fina dagar i år. 

 

 

Natten innan avresa vred jag mig i ångest, totalt osugen på att åka. Samtidigt visste jag att det skulle bli bra. Den där disharmonin mellan känslor och förnuft är något jag försöker lära mig att hantera. Som väl var fick jag följe till Kastrup och lyckades sova en del på nervägen. Ett steg ut på Bole flygplats och all ångest va borta. Den etiopiska luften. Visserligen full av avgaser, men vad den kan framkalla i mig. Med ens var alla bekymmer som bortblåsta. Då jag tre dagar senare gick av bussen i Nakamte och helt oförberedd gick rakt in i armarna på två gamla elever försvann de sista smulorna av tvekan. Vad jag älskar den platsen. Ägnade fyra fantastiska dagar åt att glida runt på min gamla hemstads gator, råka på vänner och prata teckenspråk. Det där enkla livet. Utan ansträngning omgavs jag av idel välbekanta leenden och kärleksfulla ögon. Hängde en del på skolan där alla elever, som vanligt, sprang mig till mötes och bönade och bad mig om att undervisa dem. Där har jag en självklar plats som bara står och väntar på mig. Drack te hemma hos Adanesh och skrattade åt dråpliga gamla minnen. Åt lunch hos Fitsum och engagerades i alla hennes tusen idéer. Teckenspråk och skratt, fika och totalt kravlöst men extremt älskvärt häng. Nakamte är platsen som bit för bit tog sig in i mitt hjärta, och där ämnar den visst stanna. Om jag nånsin får för mig att tvivla på om Etiopien är hemma, så påminn mig om nakamtekänslan. Visst är Addis också hemma och proppfull av vänner, men jag tror inte någon plats någonsin kommer att vara som Nakamte.