Maria

Min Jenny har fått barn. En helt magiskt fantastisk son. Och det känns lite som att jag fått barn. För jag har ju också gått och väntat och längtat och förundrat mig över att det kan finnas en riktig livs levande människa ihopkrupen inne i Jennys mage. En riktig livs levande människa som nu kommit ut och på nåt sätt finns ännu mer på riktigt, ännu mer levande. Har precis pratat med den nyblivna mamman, som ju egentligen då redan varit mamma i ungefär nio månader, och tittat på bilder på miraklet, det vill säga den livs levande sonen. Och hela jag bara älskar honom, precis som jag älskar hans mamma och jag kan knappt vänta tills jag får träffa honom på riktigt. Visserligen har jag känt hans fötter röra sig och sett honom på bild, men tänk att få hålla i honom. Några rörda tårar hittade ut på tåget i fredags när jag fick veta att killen valt att lämna mamma Jennys mörka trånga mage, och ännu fler då bilderna kom upp på skärmen här - kan bara föreställa mig skvalandet då jag får plocka upp honom och känna hans andetag, röra hans söta mininäsa och pussa honom lite lätt på huvudet. Snart.

 

i att lämna.

Min största beundrare är en liten ljushårig pojke med lika mycket spring i benen som i fart i munnen. Helt otrolig söt och fantastisk utanför lektionerna, inte alltid lika lätt att ha att göra med under de lektioner som liksom går ut på att man ska sitta still och va tyst (typ alla). Ända sedan i höstas har jag, ofta via mamman (som är lika fantastisk även hon) , fått tonvis av bekräftelse. Som när den lilla killen varit ensam med mig på svenskan när alla övriga elever lyckades va borta samtidigt och när han kommit hem sagt att det hade varit "som i himmelen". När det blev dags för påsklov hade han bestämt sig för att han inte alls ville följa med familjen till Negash lodge utan skulle stanna på skolan och ha lektioner med mig. Och efter lovet när han glad i hågen berättade om allt han varit med om och jag påpekade att det kanske inte varit så illa ändå så sa han "men du är bättre". Så sjukt söt. Så för en vecka sen bestämde vi att han skulle få sova över här hemma hos mig, en idé som legat och grott i månader och nu alltså äntligen blev av. Killen vaknade tidigt imorse och va lite upprörd över att det var så tidigt för då skulle dagen bli så lång innan han skulle få komma hit. Nu ligger han och sover inne på mitt rum. Vi har ätit pannkakor, bakat chokladbollar och tittat på film. Till frukost imorgon är det utlovat en ny omgång pannkakor. Sover man över hos fröken så gör man. Det hela började med nedanfunna brev som killen la under kudden tillsammans med en tappad tand och hans käraste tillhörigheter:

 

Då kan man bocka av "vara brudtärna på etiopiskt bröllop" på listan av saker man ska göra nån gång i livet. Och jag tror inte jag är jättesugen på att göra om det (obs, Benedicte och Destas bröllop räknas inte, det är inte riktigt ett riktigt etiopiskt bröllop - tack och lov). Fast det var fantastiskt också, absolut. Så roligt att få vara med bruden hela tiden och spännande att uppleva allt från händelsernas centrum. Men om vi ska ta och ta det från början. I lördags gifte alltså sig Eden, min kompis sen sju år tillbaka, och jag var brudtärna. Jag hade förstått att det skulle bli en intensiv dag och hade tänkt ladda med en översovning på Mekanissa för att vara närmare redan på morgonen. Men så ringde min brudtärnekollega Lina på fredagskvällen för att upplysa mig om att vi ju inte haft nån möhippa för Eden än, så den improviserades ihop kvällen innan den stora dagen. Jag mötte upp Lina och Hawi (de två andra brudtärnorna) på Ayertena (efter typ två timmars väntande i mörkret där), de va supernervösa och rädda för att prata engelska med mig. Jag lät dem ta täten, ovan som jag var vid möhippor i detta land - fast de verkade just inte ha jättebra koll på vad de höll på med. I vilket fall, så här blev möhippan. Vi pyntade Eden och Salomos blivande hem med ballonger och dukade upp massa kakor och tårta. Till slut kom bruden inte ont anande (det bästa med det hela var hur förvånad Eden blev, det var ändå riktigt lyckat), hon rullades in i toapapper och trugades i massa godsaker. Vi fotade såklart en massa och fnittrade lite. Max en timma varande eventet och sen drig bruden hem till sig och även brudgummen och hans kompisar (som också varit med på möhippan, inget trams med uteslutande av killar här inte) lämnade. Vi brudtärnor kröp ner i brudparets säng. Den lätt minst kravfyllda möhippan jag varit på.

 

 

Den stora dagen inleddes med att Eden bultade på dörren klockan halv sju på morgonen, vi slog upp våra ögon och släppte motvilligt in henne. Sen var det bara att klä på sig och dra iväg till hårsalongen. Där hängde vi sen i en hel massa timmar, tog verkligen sjukt lång tid - men som väl är har jag ju nuförtiden en så hajpad telefon att jag kunde spela quadrapop medan mina vänner satt i sina huvar. Mitt hår var snabbt ordnat. Blev superlockigt, jag misstänkte att det dock inte skulle vara så länge men frisörskan försäkrade mig att hårsprejen skulle fixa biffen. Inte då, nån timme senare var hälften kvar. På brudens order hade jag lånat smink av Jessica, och även gått en snabbkurs i hur jag skulle göra, så jag fixade min make up lite snabbt också. Dock tydligen inte tillräckligt bra då folk frågade om jag inte skulle sminka mig trots att jag stod där i mer smink än nånsin förr. Nagellack fick de också på mig, första gången på femton år. När bruden va klar hängde jag med henne hem till hennes föräldrar. Där åkte klänningarna på, Edens hemmasydda och min hyrda. Det var kanske det bästa på dagen, att få hjälpa bruden i ordning tillsammans med hennes fina vänner och släktingar. En tjej målade hennes naglar, en annan sydde i en knapp på klänningen, en tredje fixade med slöjan medan en fjärde matade henne med injera. Jag fick till slut på min klänning också, och därmed var det slut med djupa andetag och fri gång på x antal timmar, hemskt opraktiskt klädesplagg. Efter hand fylldes huset av vänner och släktingar. Folk spelade musik och sjöng, åt injera och umgicks. Jag hälsade på massa människor, kände bara Edens mamma och bror sen tidigare, och kände mig i allmänhet ganska lost.

 

Tiden gick, så väldigt mycket väntande, och till slut var allt klart och alla på sina platser så programmet kunde påbörjas. Då insåg jag att jag tydligen var maid of honour och skulle gå först i allt och hela tiden hålla mig närmast bruden. Det där sista var jag helt okej med men att gå först när du inte vet vart du ska är smått klurigt. Det första jag inte fattade var att vi tydligen skulle stå framför bruden när brudgummen kom för att hämta henne, spännande hur man bara kan förväntas veta vad man ska göra utan att nån berättar det för en. Men jag tror jag klarade det hyfsat. Innan vi lämnade huset bad och sjöng vi ett tag, allt väldigt glatt och engagerat. Sen var det dags för en del som jag sett fram emot - att få åka i en dekorerad bil genom stan och tuta en massa. Nåja, vår bil tutade just ingenting och vi körde raka vägen till kyrkan, inte ens en filmkamerabil hade vi framför oss - men men, bilen bakom oss hade mer liv för sig så jag låtsades att det var vår och var ganska nöjd ändå. Väl framme i kyrkan insåg jag att jag tydligen skulle gå in i kyrkan först, visserligen tillsammans med en best man men ändå, typiskt oklart vad som skulle hända när vi väl kommit in i byggnaden. En timme sena tågade vi in i kyrkan, log mot alla ansikten som mötte oss och ställde oss något osäkra på plats där framme; min kille och jag först, sen brudgummen, sen de två andra paren och sist bruden tillsammans med sin mamma. Vi tog plats på våra stolar, jag mellan Eden och Lina. Sen var det massa dans och sång, predikan, löften, ljusgrejen och jubel. Allt på amarinja såklart, men jag låtsades att jag förstod och skrattade åt alla skämt och sjöng med så gott jag kunde, dansade etiopisk lovsångsdans och tyckte det var rätt kul att inte ha nån koll på vad som komma skulle. Men Lina fick gå fram vid löftesgrejen, och hon fick även servera bruden mat - jag fattade visst inte tilräckligt snabbt vad som förväntades av mig. Och sjukt små tallrikar hade de till middagen som serverades längst bak i kyrkan, jag var utsvulten och fyllde min till bredden. Gjorde det klassiska misstaget att äta upp allt direkt och blev sen matad från alla håll och Lina skickade en kille att fixa en ny tallrik åt mig. Jag svalde min stolthet och tog emot den, fick smått finna mig i att bli hönsad med hela dagen. En kort liten paus från Edens sida tog jag mig och pratade en stund med Martha som satt i församlingen, äntligen lite engelska! Det sista som hände innan vi tågade ut i procession var en samling runt bröllopstårtan, med tomtebloss och spritesprutande matades folk åt alla håll. Efter lite fotande utanför lokalen fick jag äntligen ta av mig min klänning och mina högklackade, också något av det bästa på hela dagen.

 

Trött men ändå nöjd med dagen kände jag att jag gjort mitt som brudtärna på etiopiskt bröllop, okej Martha kan få en chans hon också men hon har redan lovat mig att inte hajpa det så mycket. Men inte då. I tisdags, tre dagar efter bröllopet, var det dags för den traditionsenliga middagen hemma hos brudens familj, en så kallad mels. Jag tog mig efter lite suck och stön återigen bort till Kara Kore. Fick återigen vänta i typ två timmar på att brudtärnor och brud skulle komma till rätta. Man kan ju tro att man skulle ha vant sig vid etiopiernas tidsuppfattning men jag kan då inte förstå varför man säger klockan sex när man inte tänker dyka upp till dess. Och så blir jag lite trött på att det mest va utseendet och sälva traditionsgrejen som var det viktiga i kråksången, och inte att bara umgås och ha kul. Istället för att fråga mig om läget eller nåt så skulle jag tvunget ha håret precis som de andra brudtärnorna och så klagade de på att jag hade leggings under den korta klänningen. Suck. Jag börjar nånstans tycka att det här fantastiska landet på sätt och vis har en ganska ytlig kultur - ska utveckla det där nån annan gång. Till saken. Vi, det vill säga jag och killarna, väntade in brud med tillhörande brudtärnor (jag dissade frisören den här gången) och tog sen taxin från Edens och Salomos lya till Edens föräldrar. Väl där i mörkret fick vi var sitt sånt där långt ljus som de har i ortodoxa kyrkor här, såklart skulle jag gå först i ledet in i huset där övriga gäster väntade. Efter lite tal och bön och sånt kom det bästa - maten. Jag åt nog mest av alla på kalaset. Men så hade jag inte så mycket annat att ta mig för då allmänheten inte ville/vågade prata med mig, ändå va alla oroliga för att jag sa tyst och uppmuntrade mig till att "leka" - med vem undrade jag i min tystnad men log och hälsade glatt på folket. Som väl var bestämde sig brudparet för att hoppa över fårslaktsceremonin (tidsbrist..) så det hela tog väl ganska snabbt slut. Jag gled ur min för dagen inköpta traditionella etiopiska klänning (såklart måste vi ha nya lika dana klänningar vi tre tärnor) och hoppade in i en bil som lovat ta mig hem i natten. Absolut en rolig upplevelse. Men alltså, bjuder de in till brudgummens familj också så undrar jag om jag inte kommer va sjuk då.

 

 

Allt gick bättre och bättre, det kändes som saker och ting hade landat på jobbet och att vi arbetat fram rutiner som ändå funkade. Så föll det. Eller kanske mest här hemma, men absolut även på jobbet. För tre veckor sen kom jag hem från en myskväll hos Thornells och fick veta att både Helena och Felicia (mina två kombos alltså) mådde så dåligt att de inte skulle komma tillbaka till skolan mer - det var inget roligt nyhetsbud. Kanske inte helt oanat men ändå tungt. Tårarna skvalade och den stundande skolutflykten till Bornfree kommande dag kändes plötsligt inte alls lika rolig. När jag kom ner till jobbet dagen efter fick jag veta i att i övriga svenskars frånvaro var jag nu "in charge" på skolan - av de fem som officiellt stått på ansvarslistan var fyra sjukskrivna på grund av stress och rektorn själv var i Grekland. Tre dagar agerade jag rektor, det gick bra och jag fick beröm för mina administrativa förmågor. Men, det ska ju inte ens kunna hända - att man plötsligt står som ansvarig utan nån förvarning. Det blev krismöten med olika instanser och stämningen på jobbet blev aningen tryckt. Under de två veckors lov jag precis haft har jag bearbetat och funderat - varför jag inte är utbränd men framför allt vad som blir nästa steg i livet. En känsla av att det kanske ändå får va nog av Etiopien för den här omgången växte sig starkare. Tills jag kom tillbaka till jobbet i torsdags och insåg hur ofantligt mycket jag tycker om mina elever och kollegor, jag trivs verkligen på jobbet mitt i allt kaos. Detta eviga velande, har en känsla av att jag alltid kommer fundera över var jag ska va. På tal om att oanade saker händer så sitter jag i detta nu i Ayer tena och väntar på mina brudtärnekollegor vi ska tydligen improvisera en möhippa för Eden så här kvällen innan bröllopet, bara i Etiopien nåt sånt kan hända. Det verkar i alla fall ha stabiliserats något på jobbet nu, men jag bara väntar på nästa storm... Om det är nån som skulle få för sig att bli orolig för mig nu så behöver ni inte va det. Jag mår bra - jag är inte stressad utan känner mig stark, något ensam här hemma men samtidigt omgiven av så många vänner (både här på plats och hemma i Sverige) som verkligen finns där för mig. Det är jag fantastiskt tacksam för.

Jag tror jag har en särskild förmåga att kliva in i andra familjers liv och liksom göra mig en egen plats där. Eller jag trivs i alla fall väldigt lätt hemma hos andra familjer, helst barnfamiljer då. Barn gör allt så mycket lättare, skulle samtalsämnena tryta kan man alltid gå in på skolgång eller blöjbyten med vuxna eller helt enkelt kravla ner på golvet och leka okomplicerade lekar med barnen. Är man ledsen på livet eller trött på att försöka sätta ord på sina känslor är barn perfekta, de slår armarna om halsen på en och ställer inga jobbiga frågor. Barn är enkla och raka och ger man dem kärlek så får man den tillbaka lika självklart som att man kommer hem med geggiga fötter efter en regndag. Som när jag skulle lägga lillkillen i min plastfamilj här i höstas och mamman frågade varför han ville att just jag skulle somna honom "för att hon älskar mig". Bara så, helt underbart. Hur lång tid tar det inte innan vi vuxna vågar tro på att någon älskar oss? och att dessutom säga det rakt ut sådär. Samma kille kom springade mot mig och kastade sig på mig när jag va och hälsade på idag, och sist vi träffades ropade han från toan "pappa kom! ..eller Maria!" - jag kände mig hedrad. Jag känner mig så välsignad som får ha en familj här. En familj som redan första dagen jag kom hem till dem förklarade att dörren alltid stod öppen för mig, och jag kände att de menade det. Sen dess har jag har knackat på i både tid och otid, och alltid funnit den på vid gavel. Att ha en familj att fira födelsedagar och högtider med, att be och prata livet med. Det är jag fantastiskt tacksam för. De ger mig trygghet i vardagen, utmaningar i tankarna, ett hem att bara få vara i och inte minst supergoda söndagsmiddagar. Ikväll har jag hängt där igen, kom oanmäld och fick både kvällsmat, kramar och fina samtal - så pass bra att de där tankarna på att söka jobb i Sverige i höst plötsligt inte kändes lika angelägna.

Jag tror knappt det nånsing har hänt att nån har sagt ett fult ord till mig. Jag har aldrig blivit mobbad eller känt mig direkt dåligt behandlad. Jag har kanske haft tur, eller så är jag sådan av naturen att jag inte suger åt mig ogillande. Oavsett så är jag tacksam för det. Tacksam för att jag kunnat gå genom livet hyfsat smärtfritt, det är inte alla förunnat. Det jag ska komma till är inte att folk omkring mig plötsligt börjat släppa ur sig massa otrevliga kommentarer, även om det händer till väldigt mycket större utsträckning här än i Sverige, utan att de kommentarer de faktiskt fäller gör ont i mig. Inte för att de i sig själva kanske är så hemska, eller för att de som yttrar dem initialt vill mig illa - utan för att de utmärker mig som annorlunda. Jag vet att det inte kommer som en nyhet, varken för mig eller för de flesta i min omgivning, men varje dag inser jag hur förfärligt gärna jag bara vill smälta in här. Jag känner mig hemma här, Etiopien är mitt land och jag är i själ och hjärta till stor del habesha. Men inte då. Inte att jag för en enda liten promenad kan få känna mig som en i gänget. Det är som att etiopierna (inte alla såklart men förvånandsvärt många) bara måste få släppa ur sig en kommentar när man stegar förbi dem. I min värld glider jag förbi så obemärkt, men nej, det måste kommenteras att jag inte ser ut som alla andra. "Ferengi" är etiopiernas ord för utlänning, och det nyttjas flitigt. Jag tror i allmänhet inte att folk menar nåt illa med det men när man fått höra det till leda så spelar det just ingen roll vad tanken bakom orden är, de gör ont i vilket fall. Och blir man inte kallad utlänning så får man höra att man är tjock eller röd eller kort eller vit eller snygg eller tråkig eller långsam eller sexig eller ja, vad de nu kan komma på att släppa ur sig. Poängen är att det gör ont att ständigt bli påmind om att man inte hör hemma här. Och vissa dagar kan det jag längtar mest efter va att bara få gå en gata ner fullständigt obemärkt, utan att dra åt mig blickar eller få höra kommentarer om hur jag ser ut eller hur jag går eller vad det nu kan vara. När jag nu bor tillsammans med folk som inte har den anonymiteten i Sverige heller, de har "invandrarbakgrund" men är uppväxta i Sverige och känner sig som svenska, inser jag att jag kanske ska va tacksam att jag har den möjligheten i alla fall hemma i Sverige - där vänder sig då ingen om efter mig och mitt namn hindrar mig inte från att få jobb. Men ja, just nu är jag mest bara trött på att inte få höra hemma i det jag är i och som jag så länge känt mig hemma i.

Det sägs att den är svår att komma över, att den kanske alltid kommer att finnas kvar till viss del. Den första förälskelsen. För mig hänger den stenhårt kvar, fast den har nog ändå mattats något sen vi sa farväl för sex år sen. Men varje gång vi ses blossar kärleken upp och blir så där stark att det känns i hela kroppen att lämna ännu en gång. Nakamte, mina döva vänner där. Jag tror det va första gången jag verkligen gav bort mitt hjärta till någon, och då var det till circus hundra helt fantastiska barn. Året efter vi lämnat gick det inte en dag utan att jag hade ångest över att jag lämnat så många fina barn som jag fått betyda så mycket för och som fått betyda så mycket för mig, att jag lämnat en vardag som var så full av mening. I flera år har jag kämpat med längtan tillbaka, med skuld över att ha lämnat, med saknaden, med att känna samma mening i vardagen nån annanstans. Och varje återseende har varit lika fantastiskt. I helgen var jag där för tionde gången sen jag avslutade min andra volontärperiod. Mycket har såklart hänt sen dess, jag är på flera sätt inte samma person som då och de har ju vuxit och mognat så man knappt känner igen en del av dem. Men kärleken är där lika stark, och vi ramlar snabbt in i våra gamla roller. Skrattar och tramsar och pratar allvar om vartannat. Jag fick undervisa i måndags och det var lika roligt och utmanande som vanligt. Jag tycker så mycket om dem. Stora övertalningen att jag ska komma dit och ta över ledarskapet satte igång som vanligt, jag försökte övertyga dem om att jag är alldeles för liten för det och att ingen skulle lyssna på mig - men det ville de såklart inte lyssna på. Och nånstans inom mig finns det ändå något som lockas av tanken, samtidigt som det är så väldigt skrämmande och jag vet just inte om jag vill bo i Nakamte utan andra vänner än de på skolan. Men kanske kanske en dag... Jag njuter av träffa dem i alla fall och fick skratta mer än på länge, blev ompysslad av Shage och eskorterad till busshållsplatsen av Misganu. Nakamte kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta och mina döva vänner kommer alltid locka leenden och tårar.

 

 

 

Vet inte varför det känns som ett nederlag men jag får väl erkänna att den finns där; hemlängtan. Vissa dagar kommer den smygande. Och jag kan ju se mönstren som leder till känslan. Trötthet, jobbigt på jobbet, stress, för mycket prat med vännerna hemma, för lite prat med vännerna hemma, internetbrist, foton, högtider. Ja, allt sånt där. Och brist på lättillgängliga och lättpratade förstående vänner här. Idag har jag haft en ensamdag, troligen välbehövligt men också tråkigt och för mycket tankar leder lätt till längtan nån annanstans. Saknar alla mina vänner hemma, vänner som känner mig på riktigt och som alltid finns där att prata med om allt i livet. Vänner man kan smsa, ringa, knacka på dörren till och som aldrig är mer än max en tågresa bort. Inser att jag har varit väldigt bortskämd med skånetrafikens förbindelser och ännu mer de senaste åren med Larrans korridorer, här är det mer meckigt att ta sig. I vilket fall är jag tacksam att jag har vänner att sakna och jag ser fantastiskt mycket fram emot att komma hem i sommar och få träffa alla igen. Bara tre och en halv månad kvar...

 

En hel lång lördag i. Nakamte. Kan inte bli mycket bättre.

 

Jag är inte så bra på det. Det finns mycket som är tufft med att va lärare, mycket ansvar och mycket tålamodsprövande. Men det svåraste, det som krävt flest tårar det här året, det är att se hur barn far illa. Hur föräldrar på ett eller annat sätt inte uppfyller barnens behov. Det är inget unikt för den här skolan men en något högre procent skulle jag ändå tippa. Med karriärsföräldrar, ett evigt rundflyttande, en förälder där och en här, eller ingen förälder alls utan nannys och drivers som på något sätt ska hjälpa till att fylla upp de hål de icke närvarande föräldrarna lämnar. Och så vi lärare. Jag har fått höra och se så mycket sen vi började i augusti. Barn som blir slagna hemma, barn som har svårigheter föräldrarna förnekar och därmed omöjliggör nödvändigt stöd, barn som slits mellan olika hem, barn som ryckts upp och plötsligt förväntas trivas i en helt ny miljö. Dagarna är många då jag kommit hem och lagt mig helt slut just för de här barnens skull, tårarna har skvalat och jag har funderat på vilket ansvar jag egentligen har. Jag som deras lärare, som spenderar mer tid tillsammans med dem än deras föräldrar, som får lugna och trösta och uppfostra och krama dem mer än kanske någon annan. Det är ingen lätt  position. Och jag är ju som sagt inte så bra på att bry mig lagom. Jag vill ju bara omfamna dem, lyfta upp dem och rädda dem från världen som inte tagit emot dem på önskvärt sätt. Men jag är inte deras mamma, även om de flertalet gånger lyckats kalla mig så, jag är deras lärare. Jag har inget emot att lugna och trösta och uppfostra och krama, men det måste finnas en gräns. Någonstans måste jag kunna lägga av mig deras bördor och sluta gråta deras tårar. Samtidigt som jag på inga villkor vill bli hård och oinkänsam. Jag vill fortsätta och älska, ska bara lyckas hitta den där lagomnivån.

På tal om fina gamla vänner.

Så har jag idag hängt med Martha hem, legat på hennes säng och pratat livet och ätit korvstroganof.

Vem kunde ana att vi skulle hamna på samma arbetsplats efter sju år?

Så väldigt fint.

 

Idag har jag hängt med en god vän.

En vän som jag lärde känna i Nakamte för sju år sen och som hängt kvar sen dess.

Eden.

Förra året när jag bodde på Mekanissa träffades vi varje vecka, numera blir det inte lika ofta. Men lika hjärtligt varje gång.

Och den 14e maj ska jag få vara hennes brudtärna, det är stort.

 

Nu när jag börjat praktisera min utbildning på riktigt inser jag att jag, trots vad jag många gånger tänkt, lärt mig en hel massa under mina fyra pluggår. Det mesta är nog tyst kunskap som är svår att ta på men ibland smyger det sig fram konkreta exempel då min omgivning frågar varför jag gör något på ett visst sätt och jag inser att det är för att jag lärt mig det i min yrkesutbildning. Det känns bra, och en smula professionellt. Samtidigt känner jag, såklart, att det är mycket som fattas, mycket som jag inte har en susning om hur jag ska hantera. Det gäller speciellt de elever som på ett eller annat sätt behöver stöd utöver den "vanliga" klassrumsundervisningen. Inte bara en gång har jag tänkt tillbaka på specialpedagogikskursen jag läste förra våren och ett citat jag fastnade för i en bok skriven av en kille med asperers:

 

 

Och jag inser att jag kanske helt enkelt inte kan förstå. Men jag kan alltid försöka. Och jag kan sträva efter en attityd likt den som jag hittade i en annan bok under samma kurs:

 

Två epitet som jag aldrig själv kunnat identifiera mig med. Dock har jag de senaste åren allt mer fått acceptera att andra tycker att de passar i kombination med mig. Men asså när det kommer till höga höjder och hastigheter, all form av extremsport, läskiga djur, nya sammanhang och människor - då är jag så långt ifrån modig man kan bli, fråga bara de stackare som fått ta hand om mig i såväl skidbackar som cykelbackar. Och på tal om människor har jag ju i alla år kämpat med min överdrivet stora människofruktan och konflikträdsla, jag drar mig för sammanhang där man förväntas va social med folk man inte redan känner och är det inte läge för långa djupa samtal har jag ofta svårt att engagera mig i konversationer. Så särskilt social har jag aldrig uppfattat mig själv. En del av det där har väl förändrats med åren, i varje fall den sociala sidan. Eller ja, den modiga går väl ihop med den på flera sätt - då de sociala initiativen ju ofta kräver en hel del mod, så mycket mod som kan krävas för att skicka ett till synes simpelt sms, eller för att knacka på en dörr. Men ja, jag sitter ju i ett rum i ett land långt borta från det som brukade vara hemma och alla lundabor som brukade utgöra min sociala vardag, omgiven av sådant som ändå krävt en smula mod för att erövra. Så, lite modig och lite social är jag kanske ändå.

Det är julafton. Och jag är så väldigt tacksam för allt som gjort den här dagen så bra. Efter en tuff höst som nästan fått mig att ge upp och åka hem till Sverige har jag de senaste dagarna gått omkring med en fantastisk känsla av tacksamhet. Till livet. Till alla människor som gör det så bra. Det är en ovärderlig känsla. Ska njuta av den så länge det bara går. Ja, idag är det julafton och jag har firat med vänner och församling och familj och allt det där som hör julen hit. Tack alla. Och god jul.

I helgen var jag tillbaka i Asella. Äntligen. Addislivet rullar på i sådan fart att helgerna snabbt fylls på och dagarna blir nästan lika uppbokad som i Sverige. Med undantag för att alla kvällar är lediga. I vilket fall så hängde jag med Benne och Desta när de åkte till Asella i fredags, trots att en helg utanför Addis innebar att jag missade en utekväll med kollegorna, en stor basar på gamla flygplatsen och great ethiopian run. Helt rätt val. Jag bara älskar känslan av att gå in på kyrkans område - en härligt klar och ren himmel över ett fritt stort område som man kan gå runt på utan att främmande människor skriker mindre roliga saker efter en. Kändes som jag kunde andas ut. Och att slippa prata skola eller tänka på lektioner på flera dagar var en lättnad bara det. Jag sov mycket. Åt ute i solen och läste en bok. I äkta chill etiopienanda. Men framför allt umgicks jag med en hel massa underbara sportcampsvänner. Lördagen var en enda lång hälsapådag. Jag gick med oklar destination genom grinden på morgonen och hamnade under Tamrs ledning på såväl barnkörövning som injeralunch i prästhuset. Efter lite chill i solen kom Yohannes och drog med mig upp till vägen längs vilken man alltid stöter på en rad bekanta. Första anhalt blev Ashenafis hem. Familjen hälsade mig med jubelrop och fixade raskt ihop lite fika (läsk och kex åt mig och kaffe åt övriga). Trots att vi inte kan säga många ord till varandra, mina amarinja- och oromiffaförråd är snabbt tömda, log och skrattade vi åt varandra och Tom och Jerry på TVn. Jag fick en kudde under rumpan och en bakom ryggen och kände mig både obekväm och hedrad på samma gång. Att jag kommer tillbaka till jul är i alla fall lovat, och mamman la för säkerhets skull till påsk när vi sågs dagen efter. Vidare fick jag med mig Ashenafi till Bruks mamma, behövs liksom en tolk där om det inte bara ska bli att sitta och le mot varandra. Förvisso en helt okej sysselsättning. Den klassiska äggröran serverades till ännu en mirinda. När det kändes som att det var okej att lämna tackade vi för oss och jag lovade ännu en gång att komma tillbaka nästa gång jag befann mig i närheten. Något mer otippat blev nästa destination; Abrahams hem. Han var också lite mindre bekväm med mitt sällskap, men som tur är hade jag fortfarande Ashenafi i mitt sällskap och jag överlämnade det mesta av den bjudna shiron till honom (jag hade innan vi gick in i huset gjort klart att jag inte kunde få ner nåt mer i matväg). Efter hand och med hjälp av Robels trygga sällskap kom samtalet ändå igång på knagglig engelska från deras sida och lika knagglig amarinja från min sida. Skönt när man kan dela knaggligheten och konversationen på inget sätt förväntas flyta felfritt. Så fint att sitta där i deras finrum och strö kollo nästan lika mycket på marken som i munnen, för det gör inget "doro alle". Efter mycket sittande och mycket ätande blev en promenad i kvällssolen pricken över iet. Vackra etiopiska landsbygden, Addis kan slänga sig i väggen i jämförelse. Lite dans i skogen blev det också, vad annat i Ashenafis sällskap? En snabbvisit i en apostolisk kyrka för att hälsa på keyboardspelande Aschalleu fick runda av dagens utflykt. I Ashenafis och Sraudinks trygga sällskap och stjärnornas klara sken tog jag mig hem till gästhemmet med ett stort leende på läpparna. Vilken dag! och den var inte slut än. Väl hemma vankades det te och filmkväll med coachgänget. En lagom seriös film och på det fantastiskt oseriös dans. Jag vet, sjukt otippat. Vet inte riktigt hur det kom sig men jag tror att det började med att Kaleb drog upp mig i en boxningsmatch. Och nånstans där släppte alla mina hämningar, som just aldrig är så stora i just det här sällskapet, och jag fick upp killarna en efter en till lite valsskola - med förevändningen att de ju måste lära sig till Benne och Destas bröllop (som att det skulle bli vals då.. men ändå). Vi dansade. Framför allt Kaleb och jag. Så fantastiskt flippat och roligt och ja, ett otroligt avslut på en av de bästa dagarna på länge. När det va läggdags sa jag till Benne som liksom i gamla tider låg i en säng en meter bort, "jag hade nästan glömt, men det är ju det här som är anledningen till att jag älskar Etiopien". Inte är det Addis, inte är det ett fullspäckat liv med internetuppkoppling hemma eller utekvällar på exklusiva restauranger. Utan enkelheten i lantislivet, människorna som alltid har tid att bjuda på mat och umgås även om de gemensamma referensramarna är få. Det är ju det som fått mitt hjärta att fastna här och som gör att jag aldrig kan slita mig härifrån. "Vad finns det för fördelar med Addis då?", frågade Benne. Ja, vad är det nu som får mig att bo här och inte i Asella eller någon annan lanthåla? Så mycket. Människor som man kan prata med och som förstår mig, en engelsktalande gudstjänstgemenskap, att det finns massa saker att sysselsätta sig med, och så - kanske framför allt - så har jag ju ett jobb här som ger mig både lön och visum. Så just nu får det allt va Addis som gäller, och det känns ändå bra. Har nånstans en känsla av att Asella i längden skulle bli lite väl avkopplande och språkförbistrat. Men en helg så här ibland - alldeles alldeles underbart.