JAG ÄLSKAR AFRIKA

.

att vara svag

Jag är präglad av tanken att man är stark om man klarar allt. Helst ska du klara allt på egen hand. Att be om hjälp är att visa sig svag, och det är ett misslyckande. Nu hårdrar jag det lite, men i grund och botten är det så jag tänker. Genom hela min uppväxt har det inte funnits nåt som heter "jag ger upp". Inget "jag klarar det inte själv". Man klarar helt enkelt allt. Jag har haft det lätt för mig på många sätt. Har alltid varit stark. I många många år slöt jag alla känslor inom mig och grät jag var det ensam, inlåst på en toalett. Fast det hände i princip aldrig. Jag minns hur jobbigt det var att ta körkort, för kanske första gången i livet stötte jag på verklig patrull; jag var helt enkelt inte bra på att köra bil. Jag fick kämpa. Sen fick jag ju alla rätt på teoriprovet och klarade uppkörningen på första försöket, men det var efter hård kamp och badkarsmängder av tårar. Men ja, helt katastrofalt misslyckat var det väl inte. Någonstans under åren efter gymnasiet insåg jag att det nog skulle vara bra för mig att misslyckas lite, för att inse att världen inte går under för det. Så jag tänkte att det kanske skulle vara nyttigt att bli underkänd på en tenta, samtidigt visste jag att det inte skulle hända. För jag är ändå jag. Och jag har ett kontrollbehov utan dess like. Och en missad tenta, det är utom kontroll. Att misslyckas är överlag att släppa kontrollen. Så jag måste ändra perspektiv på vad som är ett "misslyckande". Att be om hjälp är inte ett misslyckande. Att vara "svag" är att vara stark. En vän till mig som delade min kamp på skolan i Addis förra året gav mig bibelordet "I svagheten är kraften störst (...) Ty när jag är svag, då är jag stark". Dessa ord har jag kört som ett mantra i huvudet det senaste åren. Jag är inte där än att ett misslyckande är okej. Jag får panik om jag känner att jag tappar kontroll. Men jag har gått in i en vägg och känt på hur det är och jag vill inte hamna där igen. Då är det inte värt att försöka vara starkare än man är. Inte värt att låta bli att vara svag. Häromdagen hade jag ett två timmar långt samtal med min chef då jag lättade på allt jag gått och burit på under terminen. Alla misslyckanden. Och tänka sig.. han tyckte inte att det var några misslyckanden. Och han betonade gång på gång att alla de här kraven som jag känner på mig själv enbart är mina egna, att all besvikelse som jag går omkring och inbillar mig att andra har på mig enbart är min egen. Att gå till rektorn och erkänna att jag inte klarar av att undervisa i ett klassrum med de elever som råkar befinna sig där var ett steg i att våga vara svag. Och som min kollega Rickard sa när jag kom tillbaka till arbetsrummet efter samtalet "och där föll en stor tyngd från dina axlar". Visst gjorde det det. Jag har numera inte särskilt svårt att visa mina känslor och tårar, tvärtom händer det stup i kvarten och jag känner mig inte särskilt svag för det. Jag har heller inte särskilt svårt för att offentliggöra en lista på mina svagheter. Men att för mig själv acceptera att jag inte klarar allt jag inbillar mig att jag borde klara - där har jag en bit kvar på vägen.

Bästa helgen

In i det sista velade jag – skulle jag stanna kvar hemma och chilla resten av lovet eller skulle jag ta mig upp till Stockholm de sista dagarna. Det blev huvudstaden och så bra det blev. Felicia tog ett matchande tåg och vi sammanstrålade på tågstationen, sen var det oavbrutet prat som gällde. Miriam anslöt sig och det kändes nästan som att va tillbaka i Addis. Så fint. Men det bästa var ändå att hänga med Cecilia hela lördagen. Så kravlöst och ärligt och kärleksfullt. Hänget inleddes med elva timmars sömn, välbehövligt. Lördagen spenderades på söder, på fik och i second hand-affärer. Hela tiden med aldrig sinande prat. Då mörkret föll och affärerna stängde tog vi oss bort till Johans lägenhet och fick med honom på etiopisk brakmiddag, magiskt gott. Med doftande fingrar och mätta magar satte vi oss på en pub på söder och diskuterade nörderi. Och när vi gick ut därifrån snöade det, vilken lycka! Idag har vi fikat, pratat och tittat på arsenalmatch med cecilias gäng. Nu sitter jag på snälltåget hem och är nöjd. Jag har fantastiska vänner och jag trivs i Sverige och en liten liten bit av mig tänker att det ändå hade varit spännande att prova på Stockholm lite mer på riktigt någon gång i livet.

 


Att komma hem

I våras bestämde jag mig för att det var dags att packa väskorna och åka tillbaka till Sverige, tiden i Etiopien var slut för den här gången. Jag var dock tydlig med att använda orden ”going back to Sweden” och inte ”going home to Sweden”. Lite löjligt kanske, men hallå Etiopien är ju faktiskt också mitt hem och särskilt då när jag bott där tio månader och verkligen haft det som hem med allt vad det innebär. Så jag betonade att Etiopien också var mitt hem, minst lika mycket som Sverige och hur jobbigt det skulle bli att åka tillbaka och känna sig som en främling i sitt eget land. Samtidigt längtade jag tillbaka till Sverige, stundvis till och med väldigt mycket. Men ja, det är ju alltid med tårar i ögonen jag tar farväl av älskade vänner och hela den etiopiska världen. Jag packade mina två röda väskor och tog i med all kraft för att få ihop dem med ett års liv itryckt (eller ja, hälften av mitt bohag lämnade jag väl kvar utportionerat i Asella, Gullale och CMC, men i vilket fall var det mycket som skulle med till Sverige). Jag satte mig på flyget med den välbekanta ångestkänslan i hjärtat, lyckades dock få liggplats båda sträckorna och umgänge med hectorfamiljen i Kairo så jag led ingen större nöd. Mamma och Pappa kom till och med och hämtade mig på Kastrup, under förevändningen att jag ju inte kunde dra mina väskor själv handikappad som jag var med två svullna fingrar i ett paket. Vi åkte raka vägen till sjukhuset och jag var återförundrad av hur organiserat Sverige är, och hur maktlös man är i ett så opersonligt system. Men dit jag skulle komma med det här inlägget var hur HEMMA jag kände mig i Sverige. Det är klart att jag ”went home to Sweden”, ingen diskussion. Hur hemma jag nånsin känner mig i Etiopien, och det är duktigt stora hemmakänslor, så är Sverige mitt hem och här är jag hemma på så många plan. Jag väcker ingen uppmärksamhet på gatan och jag förstår obehindrat vad folk i allmänhet säger och menar. Som jag sagt tidigare så gick jag på moln hela sommaren och bara kände mig hemma och var nöjd med mitt fantastiska fosterland. Visst är svenskar trevliga människor, och vår natur är så ren och vacker, och allt är så organiserat och strukturerat, och folk vill faktiskt prata med en. Solen sken och folk var lediga och ville träffa mig. Vad mer kan man önska? Mina farhågor om att återigen känna mig borta hemma kändes långt borta. Behöver jag säga att kraschen kom. Men inte förrän i september då alla, inklusive jag själv, skulle in i den ”välbekanta” vardagen. En vardag som för mig på många sätt var ny även om jag var tillbaka i Lund. Det var jobbigt. Jobbigt att återigen inse att det inte är att ”bara” gå tillbaka till det gamla, för det finns inte kvar. Sverige står inte på paus bara för att just jag råkar befinna mig utomlands. Och inte jag själv heller, jag har ju också förändrats av ett år iväg. Flera av dem jag brukat hänga med hade flyttat från Lund och de andra hade ju levt ett år utan mig i vardagen och jag kände mig så otroligt bortglömd. Jobbet trivdes jag i vilket fall väldigt bra på, och där hade jag en funktion. Men det är inte lätt att vara ny på jobbet heller, och det är inte alltid eleverna är så där underbart söta direkt. De kan vara direkt jättejobbiga faktiskt och jag har fått kämpa mig igenom många lektioner. Suttit i personalrummet och gråtit och fått förklara röda ögon med allergi för nyfikna elever. Fina kollegor har jag i alla fall och de har stöttat mig så mycket. Det är jag grymt tacksam för. Och nu tycker jag nog att det faller på plats steg för steg. Det är ju mitt yrke, jag känner så att jag är på rätt plats. Att det blev mörkt och kallt gjorde väl sitt till också. Efter två år utan höst hade jag förträngt hur jobbigt jag brukar tycka att det är när världen omkring en dör bort och solen går i ide. En krasch kom alltså, och lämpligt nog en helg då jag var omgiven av pålitliga inlyssnande vänner som kunde både trösta och utmana mig att ta tag i både mig själv och mitt liv, fram för allt är det väl bilden av mig själv och kraven på mig som jag, för tusende gången, måste bearbeta. Ett livsprojekt. Något som var skönt mitt i allt jobbigt var vissheten om att det skulle bli bra. Jag har ju trots allt gjort dessa vardagsbyten ett par gånger nu och vet både att det är jobbigt och att det blir bra. Och så vet jag ju, innerst inne, att jag är omgiven av människor som älskar mig bara för att jag är jag – och det är väl ungefär så mycket man behöver för att leva. Och för att känna sig hemma.


en smak av himlen

I många år har jag kämpat med känslan av att inte vara riktigt hemma någonstans. Att konstant längta till nåt annat; en annan plats, en annan uppgift, andra människor, annan kultur, annan livsstil - nåt annat än det jag för tillfället har. Är jag i Sverige längtar jag till Etiopien. Är jag i Etiopien längtar jag till Sverige. Jobbar jag längtar jag efter ledighet. Är jag ledig längtar jag efter jobb. En hopplöst onöjd människa som är omöjlig att göra nöjd. Samtidigt så trivs jag ju överallt; på alla platser, med alla uppgifter, alla människor, alla kulturer - allt jag prövat på. Så på det sättet är jag väl inte en fullt så hopplös människa. Jag har bara den där strävan efter det bästa möjliga, och jag har svårt att nöja mig med något annat. Och det är ju obegripligt omöjligt att få allt när det allt man vill ha är utspritt i två länder som är ungefär så totalt olika två länder kan bli. Men jag brukar trösta mig med tanken att det ju inte är meningen att vi ska vara helt hemma här på jorden. Vi är skapade till nåt annat, något bättre - så egentligen är kanske min oförmåga att känna mig helt hemma sund. 
 
En liten smak av hur det kan vara när ens två länder åtminstone för en dag får sammansmälta på en och samma plats fick jag då Desta och Benedicte gifte sig i Asella i somras. Plötsligt befann sig flera av mina närmaste svenska vänner i Etiopien, ihopblandade med vänner från såväl Nakamte som Asella. Svenskan blandades med amarinjan och det bästa de kulturer som gjort mig till den jag är fick höja bröllopsdagen till oanade höjder. För en som har så nära till tårarna som jag var det dock lite i jobbigaste laget att ta in härligheten och samtidigt veta att den dagen efter inte längre skulle va kvar. Men jag njöt, att jag gjorde. Och jag längtar ännu mer till den dag jag kan få hänga med mina nakamtevänner sida vid sida med mina lundavänner. Ett hopp som lever. 
 
Så till Benne och Destas dag. Vi samlades ett stort gäng svenskar på lutherska kyrkans område i Asella - ett av alla mina hem - några dagar innan bröllopet. Vi fixade och förberedde, guidade gästerna på timlånga vandringar i gröngräset, knöt eukalyptusgirlanger och pyntade med vita ballonger i ett mintgrönt rum med stolar i regnbågens alla färger. En salig blandning av Etiopien och Sverige. En höjdpunkt var när jag en kväll fick äran att hjälpa områdets kvinnor med injerabak i kes Mekonnens kök, trots mina stukade fingrar fick jag gräva runt i smeten och för några minuter kände jag mig så där härligt hemma. Bröllopsdagen inleddes med en sista fix, håruppsättning och blomplock. Vi tärnor och marskalkar samlades tillsammans med brudparet i Mekonnens vardagsrum för lite injera till frukost. Därifrån gick vi tillsammans med Destas kör upp till kyrkan, sjungandes och dansandes - en helt magiskt glad stämning. När vi närmade oss kyrkan hörde vi jublet från de som var samlade där. Så öppnades dörrarna och vi tågade in. Och det var det bästa på hela dagen tror jag. Glädjen stod så tjock att det var omöjligt att inte fyllas av den, och där stod de sida vid sida; etiopierna och svenskarna. Vi fick sitta fram i kyrkan hela gudstjänsten, och bara det va en ynnest; att få skåda ut över havet av vänner som aldrig förr varit samlade tillsammans. Jag njöt, och behövde inte anstränga mig för fem ören för att le ut mot folkhavet. Och att le mot älskade Benne och Desta. Aldrig förr har jag fått följa ett par så nära; gråta med dem och skratta med dem, kämpa med dem och glädjas med dem. Ändå känns det så ofattbart, hur kan deras två världar bli en? Mina två världar känns så oförenliga, och det är ju samma världar. Gifta blev dem i alla fall, till folkets stora jubel. Svenskarna fattade snabbt gallopen och det fanns inte en tillstymmelse till stelhet utan vi alla jublade på. Sången och glädjen fortsatte hela vägen ner till lunchen som serverades i sports camps--matsalen. Kändes fint att fira bröllop på samma ställe som det hela bröjade. Vi åt massa injera och jag fumlade på med mina lindade fingrar. Efter den välsmakande festmåltiden var det dags för fotografering, i alla dess formationer. En paus senare tog vi emot brudparet uppe på seminariet i vilket det var dukat till fest. En omgång till injera och så svenska tårtor på det - även det en kombination av det bästa i livet. Om gudstjänsten och lunchen var mer åt det etiopiska hållet så var middagen mer klassiskt svensk med tal och framföranden kvällen lång. Jag höll ett tal som inte hade tårarna långt borta, faktum var att tårarna inte var långt borta under hela kvällen. Det var så mycket känslor. Jag var så lycklig och bara njöt av att ha så många av mina käraste vänner omkring mig, och de lyckokänslorna turades om att dominera mina känslor tillsammans med sorgen över att jag bara hade ett par få dagar kvar i landet. Men alltså, vad slår att hoppa omkring i gräset sjungandes ramsor från campen ena minuten för att i nästa stå i raden av ljushållande gäster med en sovande Eldana fastklängd runt halsen. Jag älskar det landet. Och jag älskar de människorna. Det blev ett perfekt avslut på fantastiska tio och en halv månad. 
 
 
 
 
 
 
 
 
En av mitt livs bästa dagar. Kan bara föreställa mig vad den var för Benedicte och Desta.

Etiopien 15-16

Bland mina bilder på datorn vimlar det av mappar under namnet "Etiopien" och sen diverse olika årtal och årtalskombinationer, de senaste åren har jag ju varit nere flera gånger om året så då blir det ännu snurrigare i sorteringen. I viket fall har jag nu gått igenom mappen som heter "Etiopien 15-16" och alltså innehåller alla bilder från det senaste läsåret då jag jobbade i Addis Abeba. Det var ett väldigt innehållsrikt år med både djupa dalar och höga toppar. Jag ska göra ett försök att skildra året i bilder och text, men för att det ändå ska bli ett hyfsat överskådligt inlägg blir det inga djupare reflektioner.
Addis Abeba, staden som har allt
 
Jobbet och kollegorna
Den 10 augusti 2015 började jag jobba som lärare på Swedish Community School i Addis Abeba, min första tjänst som lärare. De första veckorna bestod av teachers' training och planering för läsåret. Jag hamnade i årskurs ett med min kollega Menbi och fick ansvar för matte, no och svenska. Kollegiet under året va fantastiskt och absolut det bästa med jobbet, det och mina elever då som vann mitt hjärta totalt. Ledningen och ordningen på skolan var mer av det ostrukturerade och stundtals kaosiga slaget och det som drog ner hela året. Mer om mina upplevelser som lärare kommer i ett separat inlägg. Summa sumarum; utmanande, lärorikt, fritt, tufft, spännande och roligt.
En stor del av lärargänget utanför skolan
Min klass på Born free i slutet på vårterminen
Avslutande tur till Debre Zeit för skolpersonalen
Menbi i mitten, min mesta kollega
Det sedvanliga fikahänget efter jobbet
Sveriges nationaldag firades på svenska ambassaden
 
Kombosarna
Jag hade en fantastisk tur när jag pusslades ihop med mina kombos Felicia och Helena, hade ju kunnat sluta hur som helst men jag fann mig väl tillrätta med dessa båda fina människor. Felicia stod för konstant musik, nedladdning av One tree hill, daglig popcorndistrubution, oändliga skratt, knäppa hundbilder på fb, sena utekvällar och inte minst många långa analyserande samtal om livet. Vi va lika i mycket och minst lika mycket olika i annat. Helena stod för matlagningen, bakandet, hemtrevligheten, råd i alla oändliga svårigheter för mig som oerfaren lärare, förtjusning i landet och många fina långa samtal om livet även hon. Vi va också lika i mycket och olika i mycket annat. Jag är i alla fall väldigt tacksam för att ha fått lära känna dem båda två, de har fått torka mina tårar och dela mina skratt. Vi levde verkligen ihop. Och på våningen under bodde Jessica och Engla som var och varannan dag även de hängde uppe hos oss och delade vår vardag. Under hösten delade även Miriam vårt liv på skolan, och Benedicte och Desta var trogna besökare i vår fina fyra.
Jag och Felicia på utflykt till Entottoberget
Julaftonshäng i vår lägenhet
 
Det sociala livet
Förutom jobb och kombos hade jag ju lyxigt nog ett redan från början ett socialt nätverk i stan. Ett gäng döva före detta elever från Nakamte (och Hosaina) med Samuel i spetsen. Bingham-Elise, Scout-Henok, Mekanissa-Bereket, Nakamte-Eden, folket på Gullale och såklart alla svenskar med kopplingar till Efs och Elm. Att åka till Etiopien innebär inte att börja om, det är att komma tillbaka och alla vänner som fanns redan sen tidigare betydde otroligt mycket för mig. Sen tillkom ju efter hand alla kollegor och vänner via dem och andra svenskar och deras vänner och så vidare och så vidare. Jag led ingen stor social nöd. Något av det viktigaste för mig blev de svenska missionärerna som fick vara min familj för ett år, som jag fick fira högtider med och som fanns där för mig när jag som bäst behövde det. Min församling i IEC betydde också mycket och alla kristna sammanhang som jag fick vara en del av, det är en stor fördel att vara kristen och så självklart ha familjer världen över. 
Missionärshäng på Entotto
 Utflykt med bästa familjen Thornell
En av alla tusen festivaler mer kollegor och vänner
Hecorhäng tvärs över grusvägen
 Brudtärna på fina Edens bröllop
Promenad med May, Mikalea och Oscar på Entotto
Bornfree-utflykt
Häng med Miriam och hennes sheromedakids
Första utekvällen med kollegorna, Felicia och Shewit
 Hash med bästa vännen Martha
 
Landsbygdsflykterna
Även utanför Addis hade jag ju mina tillhåll och platser att fly till när addisluften blev för trång och hela jag bara ville bort från vardagen och in i den verkliga etiopiska vardagen på landet omgiven av gamla trogna vänner. Asella var flera helgers utflyktsmål och under våren lyckades jag få till inte mindre än tre turer till Nakamte. Etiopien utan röda dammiga vägar kantade med acasia och kaffeceremonier i mörka trånga hyddor, det är inte det Etiopien jag fastnat för. Desta, Efraim, Misganu, Diribe och gängen, utan dem vet jag just inte om jag skulle ha så många visum i mitt pass.
Vackra röda jorden till grönskan i naturliga Kersa
Fina bröderna Desta och Duresa
Häng med sportscampsvänner i Asella
På besök på gamla dövskolan i Nakamte
Lek och prat hos Derartu med familj
Min favoritfamilj i Asella
 
Svenskbesöken och resorna
Sen så hade jag ju inte ont om besök hemifrån heller. Alla kanske inte kom enkom för min skull men jag passade på att ta vara på deras sällskap. Nästan så man kan tycka att jag blev bortskämd med svensk ost och knäckebröd och bregott och sådana varor som aldrig saknades på mina hyllor i köket. Får ändå säga att något med det bästa med att få besök är att man har människor omkring sig när man kommer hem som vet vad man pratar om och som förstår lite mer vad man saknar, men såklart bara att komma bort från vardagen och få umgås med folk som man känt sen länge och som vet vem man är även utanför svenskaskolanbubblan, det betydde oerhört mycket. Tack alla ni som kom!
 
Mamma och pappa med grupp dök upp lagom till höstlovet, så jag åkte med dem till Wenchi, Ambo, Arba Minch, Awassa, Bale och Langano. Mycket buss, vacker natur och trevligt sällskap.
 
Till jul fylldes lägenheten till bredden och Helena och jag fick lägga schema för alla som skulle passas in i rummen, till vår stora glädje. Det blev guidning i Addis, häng i Asella och en tur ner till Wondo Genet och Awassa i följande tjejers fina sällskap.
 
En knapp vecka efter att julbesöket lämnat kom Sara och Jonatan ner. Vi chillade mest i Addis, åt god mat och spelade spel. En lyxhelg i Debre Zeit blev det också, med bad och sol och podddar och spel och popcorn.
 
Då sportlovet nalkades kom Johan ner på besök. Vi gjorde de klassiska Addisrundorna och tog oss också en sväng ner till Asella, Awash och Debre Zeit. 
'
 
 
Mitt mest långvariga besök, Kalle, dök upp en vecka före den etiopiska påsken och stannade i nära tre veckor. Vi hann också den längsta och mest magiska resan upp till Simien mountains, se tidigare inlägg.
 
 
Precis lagom till at jag avslutade mitt jobb på svenska skolan var det dags för Benedicte och Desta att gifta sig (och det bröllopet förtjänar ett eget blogginlägg..) och således kom en hel drös av gäster från Sverige. Maria passade på att komma ner till mig några dagar extra. Cecilia passade på att göra Addis med mig mina sista dagar i landet.

Alvin

är mitt fadderbarn

vissa dagar

Vissa dagar saknar man dem mer än andra...
 

kräftfiske

I helgen var vi ett gäng  upp i Kalles barndomshem och fiskade kräftor i deras sjö. Ett exempel på allt fint man kan ta sig för när man bor i Sverige. Jag har varit smått i himlen sen jag kom hem och svävar mestadels fortfarande där  uppe - Sverige är ett fantastiskt land. I vilket fall åkte vi upp i fredags efter jobbet och rodde direkt ut på sjön för att lägga i burarna, efter en munter biltur med gamla klassiker på högsta volym. Tydligen ska det va störst chans att få fångst om man lägger dem i vasskanten men det till trots var det Johans och min första bur som drog in flest kräftor, och då låg den ändå en bra bit ut i vattnet. När vi lagt ut burarna var det dags för kvällsmat samt en os-fotbollsfinal. Lagom till att den va färdig drog vi ut på sjön i nattmörkret för att kolla burarna och plocka på oss inte mindre än nio kräftor. Galet trötta men upprymt nöjda kröp vi till sängs med klockan ställd på kvart i sex. Man kunde ju tro att man skulle va lite misspepp när Johan gläntade på dörren och undrade om vi va vakna bara några fjuttiga timmar senare, men inte då. Båtturerna va det lätt bästa med helgen och nu den sista gången låg dimman vacker i morgonljuset. Två till kräftor fick vi upp och de kokades några timmar senare vackert röda, efter att jag lekt kräftrace med dem utanför huset. Resten av lördagen spenderades på Kalles gård med traktor och får och på Högsjödagen i byn. En solig fin dag. Idag har vi mest ätit mat och transporterat oss i södergående riktning. Men några timmar på ett tak i Linköping fick som en sista höjdare avsluta en förträfflig helg.
 

en ny livs levande

Min Jenny har fått barn. En helt magiskt fantastisk son. Och det känns lite som att jag fått barn. För jag har ju också gått och väntat och längtat och förundrat mig över att det kan finnas en riktig livs levande människa ihopkrupen inne i Jennys mage. En riktig livs levande människa som nu kommit ut och på nåt sätt finns ännu mer på riktigt, ännu mer levande. Har precis pratat med den nyblivna mamman, som ju egentligen då redan varit mamma i ungefär nio månader, och tittat på bilder på miraklet, det vill säga den livs levande sonen. Och hela jag bara älskar honom, precis som jag älskar hans mamma och jag kan knappt vänta tills jag får träffa honom på riktigt. Visserligen har jag känt hans fötter röra sig och sett honom på bild, men tänk att få hålla i honom. Några rörda tårar hittade ut på tåget i fredags när jag fick veta att killen valt att lämna mamma Jennys mörka trånga mage, och ännu fler då bilderna kom upp på skärmen här - kan bara föreställa mig skvalandet då jag får plocka upp honom och känna hans andetag, röra hans söta mininäsa och pussa honom lite lätt på huvudet. Snart.
 
en snart senare

smärtan

i att lämna.

beslut

 
Så var det bestämt. Beslutet taget. Ångesten över. Eller? Inte för två minuter. För två veckor sen gjorde jag tre jobbintervjuer, några dagar senare valde jag ett av jobben. Skrev ett sms med ett ja till rektorn, och försökte känna efter om det kändes rätt. Ingen känsla alls. När jag först fick jobbet hoppade jag rundor ensam i min lägenhet, en fantastisk självförtroendekick och i stunden kändes det så rätt. Men när den första upprymdheten lagt sig kom ångesten gnagande. Vad vill jag egentligen? Var vill jag vara? Så ofantligt mycket tankar som snurrar runt i huvudet. Den senaste veckan har såklart varit helt fantastiskt och jag bara slås av hur många fina vänner jag har här, hur bra jag trivs i detta land med allt från minibusstaxi till injera, hur mycket jag tycker om mina elever och kollegor, hur chill min vardagsrytm och allt det där positiva som omger mig. Det mer negativa känns plötsligt inte jämförbart, nästan utsuddat. Kanske att det beror just på att jag bestämt mig för att återvända till Sverige? För att oron inför hur det skulle bli att stanna då plötsligt är inaktuell och oron för hur det kommer bli att lämna får ta över. Jag har alltid hatat beslut, om det så handlat om vilken färg jag skulle ha på gympaskorna eller vilken valbar kurs jag skulle läsa på gymnasiet. Och ju äldre man blir ju mer avgörande är de där besluten man behöver ta. Nu handlar det inte om färg på skor utan om vilket land jag vill bo i, vilka människor jag vill omges av och vad jag vill ge dem. Nog för att man med perspektiv inser att de beslut jag med bävan tar faktiskt inte är så ödesdigra som de kändes i stunden. Och jag vet att även om jag åker tillbaka till Sverige nu så finns Etiopien kvar. Men ändå. Jag har ju den där tendensen att överdriva besluts betydelse och att se dem som totalt livsavgörande, jag kan inte hjälpa det. Och jag har alltid hatat förändring och att lämna människor och sammanhang. Lite lustigt då kanske, att jag pendlar mellan två världar så långt bort från varandra och har svårt att slå mig till ro. Men jag kan liksom inte släppa nån av dem. Jag vill ha båda två. Kommer säkerligen va en livslång kamp. I vilket fall så mitt i allt velande kring var jag vill va och vad jag vill göra så vet jag att jag kommer trivas oavsett var jag hamnar. För jag har en väldigt bra förmåga att just trivas, med människor och med uppgifter. Jag älskar mina elever här men jag vet samtidigt att jag kommer älska mina elever oavsett vilka de är. För sådan är jag. Jag har lätt att älska och att ge bort mitt hjärta, det gör ont men man får så obeskrivligt mycket tillbaka. Så värt.

påsklov med Kalle

För en och en halv vecka sen vinkade jag av Kalle på flygplatsen, efter att ha haft honom här i tre veckor. tre väldigt bra veckor. Redan samma dag som jag efter lång väntan kunde ta emot honom ute på Bole åkte vi ut till Asella för att uppleva klassisk etiopisk landsbygd. Vi hände hemma hos Girmas, åt injera, chillade i gästhuset, gick långpromenad med Desta och Efraim, spelade uno med sportscampgänget, gick på marknad och va på gudstjänst. En skön helg.
 
Innan mitt påsklov tog start hade vi fyra dagar kvar av skolan. Av dessa fyra dagar ägnades en åt utflykt till Born free och två till bygga-borar-projekt med ettorna. Således på undervisningsfronten en ganska skön vecka. På övriga jobbfronten och även hemmafronten var det kaos. Jag fick hoppa in som rektor i brist på andra, vi hade krismöte med styrelsen, Felicia bestämde sig för att åka hem och Helena akutflögs till Nairobi - så det var mycket känslor i omlopp, väldigt fint då att ha Kalle där som personligt stöd. Men vi ägnade oss inte bara åt jobbsaker utan hann även med att hälsa på Thornells och Silvia och company, åka ett fullproppat tåg i ett kvällsskumt Addis, gå på restaurang och köpa skor. Desta kom en sväng och vi blev inregnade på ett fik, gick på museum och köpte mer skor.
 
I vilket fall kom påslklovet då väldigt lägligt och vi lämnade Addis för att åka norrut. Första anhalten blev i Bahir dar där vi tåg oss en båttur i solnedgången och tittade på flodhästar och gick runt lite på en ö. En promenad i stan med medelhavsfeeling och pizza en snurrtrappa upp blev det också innan vi somnade trötta efter den långa bussresan. Så gött med lov, jag hade riktig semesterkänsla.
 
 
Så kom vi till vårt primära mål; Simien mountains, och kunde inleda vår fyra dagars vandring i magnifikt landskap. Verkligen helt otroligt vackert. Det var som man hela tiden trodde att nu kan det inte bli bättre, så gick man runt kröken och stod förundrad ännu en gång. Och för min del tröttnade jag aldrig på utsikten, kunde sitta i timmar och bara njuta. Min något mer rastlösa resekompanjon hade mer behov av att åtminstone ha lite apor att spana på, de fanns det dock som väl var gott om - de omtalade gelada baboons. Första dagens vandring var kort och landade i ett camp med ett gäng amerikaner och en tyskgrekisk grupp. Den senare hängde vi med i hyddan på kvällen, satt runt elden och pratade kulturer och sjöng sånger på olika språk.
 
 
När vi vaknade i vårt tält nästa dag regnade det. Så pass mycket att guiden och kocken tyckte att vi skulle stanna i campet eftersom det skulle bli lerigt och svårt att komma över floden, och så pass lite att vi tyckte att det var nemas problemas. Så vi gick, och nån svåröverkomplig flod såg vi inte skymten av. Dock massa söta små råttor. Och så blev vi inbjudna på kaffe och kollo i en hydda längs vägen, ett mysigt avbrott i promenerandet. På kvällen hängde vi vid strålande vacker utsikt och väntade ut solnedgången, som det just aldrig blev så mycket med. Men fina bilder fick vi och jag hade nöjet att göra Kalle lite skakis, jag som alltid tänkt att jag är höjdrädd. Dagen avslutades med skotorkning över elden i hyddan.
 
Den tredje dagen vaknade vi till strålande sol. Frukosten serverades som vanligt på rutig duk på vårt privata bord. Vi slog följe med "Eu-killen" Faustu men tappade honom halvvägs då regnet började ösa ner och han snabbade på tempot. Själva gick vi och pratade friluftsupplevelser, lovordade Alem och försökte glömma bort hur blöta fötterna var. Stup, makalösa vyer och babianer kantade vår väg även denna dag. När vi kom fram till campet hängdes alla kläder på tork och vi gav oss efter en kort vila ut på kvällspromenad tillsammans med vår guide Misganu. Den sista kvällen blev riktigt trivsam i sällskap med guiden, scouten, kocken och kockens hjälpreda inne i den elduppvärmda hyddan.
 
Sista dagen i bergen inleddes med en morgonupplevelse i särklass. Vi steg upp tidigt för att se solen gå upp och jag lyckades även komma så nära ibixarna att hjärtfrekvensen ökade något. Sen gav vi oss iväg för att bestiga etiopiens tredje högsta topp Mount Bwahit. Väl där låg dimman så tät att vi inte kunde se måna meter, det var så vi funderade på om guiden verkligen hade tagit oss rätt eller om han bara ville få det sista av vandringen avklarad. På väg tillbaka kom en minst sagt rejäl hagelskur i sällskap med ett åksväder som inte var många meter bort. Totalt dyngblöta om allt som inte regnkläderna skyddade kröp vi in i bilen som stod redo nedanför berget, ändå skönt att kunna ta av skor och krypa in i ett torrt fleeceunderställ. Så var vandringen över och vi for in till Gonder. En helt fantastisk vandring i det kanske vackraste landskap jag någonsin sett.
 
Turista är kanske inte Kalles starkaste sida, men jag lyckades få se både slottet och kyrkan innan vi gick hem för att vila på hotellet. Kvällen bjöd på en oanad återförening. Där vi satt som bäst i färd med att spela tågluffens favoritkortspel dök nämligen Remko, Elina, Ella och Boas upp på restaurangen, det vill säga den hollänska familjen som Johan och jag fick skjuts av i Awash på sportlovet. Sjukt otippat men väldigt roligt, så det blev kvällsmat och prat med dem. En liten runda på stan senare la vi oss att titta på Vänner på hotellet.
 
Extremt mycket åkande på buss blev det. Vi underhöll oss med kortspel, disneyfilmer, musik, kakor och framför allt sömn. Tittade en del på naturen också, och störde oss på den höga musiken och de dåliga etiopiska filmerna.
 
En dags paus i Addis kostade vi på oss, då blev det basar på golfklubben, fika med addisvy, mer skoinköp och marknad på Sheromeda. Samt indisk mat och ett besök på Jolly bar tillsammans med Felicia och Shewit. En kväll med Martha hann vi också med, med mat och dans på Bole.
 
De sista dagarna på Kalles tre veckor spenderades i Arba Minch. Blev mer av semester och solchill, väldigt skönt faktiskt. Vi hängde på Paradise lodge och spelade biljard och pingis, åt glass och badade i deras pool. En safaritur blev det också då vi fick se krokodiler och zebror.
 
Vi avslutade runtresandet med att komma hem lagom till att eleverna slutade för dagen och kunde springa oss till mötes och krama sönder oss. Alltid lika fint att komma hem till dem efter några dagar på annat håll. En avslutande middag på Mamma Mia blev det innan jag följde med Kalle till flygplatsen och sa hejdå. Väldigt tomt blev det hemma sen. Kanske mitt bästa påsklov någonsin, i vilket fall det med absolut mest magisk utsikt. Tackar Kalle och Etiopien för det och uppmuntrar er alla att boka en resa till Simien, så värt det.

min största beundrare

Min största beundrare är en liten ljushårig pojke med lika mycket spring i benen som i fart i munnen. Helt otrolig söt och fantastisk utanför lektionerna, inte alltid lika lätt att ha att göra med under de lektioner som liksom går ut på att man ska sitta still och va tyst (typ alla). Ända sedan i höstas har jag, ofta via mamman (som är lika fantastisk även hon) , fått tonvis av bekräftelse. Som när den lilla killen varit ensam med mig på svenskan när alla övriga elever lyckades va borta samtidigt och när han kommit hem sagt att det hade varit "som i himmelen". När det blev dags för påsklov hade han bestämt sig för att han inte alls ville följa med familjen till Negash lodge utan skulle stanna på skolan och ha lektioner med mig. Och efter lovet när han glad i hågen berättade om allt han varit med om och jag påpekade att det kanske inte varit så illa ändå så sa han "men du är bättre". Så sjukt söt. Så för en vecka sen bestämde vi att han skulle få sova över här hemma hos mig, en idé som legat och grott i månader och nu alltså äntligen blev av. Killen vaknade tidigt imorse och va lite upprörd över att det var så tidigt för då skulle dagen bli så lång innan han skulle få komma hit. Nu ligger han och sover inne på mitt rum. Vi har ätit pannkakor, bakat chokladbollar och tittat på film. Till frukost imorgon är det utlovat en ny omgång pannkakor. Sover man över hos fröken så gör man. Det hela började med nedanfunna brev som killen la under kudden tillsammans med en tappad tand och hans käraste tillhörigheter:
 
 
Idag kom min andra stora beundrare (låt oss säga att jag har ett antal) och bedyrade för hundrafemtonde gången sin stora kärlek till mig. Han passade på att avsloja att han om det bara berodde på honom så skulle han gärna gifta sig med mig (sist la han till att han ju tyvärr var för liten men det hade han visst glömt idag). Och att det inte spelade nån roll hur många gånger jag blev arg på honom (ja det händer att jag blir aningen irriterad på mina elever) han älskar mig lika mycket oavsett. Så fint. Jag är för övigt bjuden på hans födelsedagskalas på söndag. Att va lärare för en årskurs ett innebär (åtminstone på den här skolan) otroligt mycket bekräftan. Varje dag får jag höra vilken fantastisk lärare jag är och hur mycket de alla tycker om mig. Det roliga är att det verkligen inte spelar nån roll hur tråkig och hård jag är mot dem, de tycker lika mycket om mig ändå. Och det är fantastiskt med alla de där kramarna. Lätt värt alla jobbiga stunder.

bröllopsäventyr

Då kan man bocka av "vara brudtärna på etiopiskt bröllop" på listan av saker man ska göra nån gång i livet. Och jag tror inte jag är jättesugen på att göra om det (obs, Benedicte och Destas bröllop räknas inte, det är inte riktigt ett riktigt etiopiskt bröllop - tack och lov). Fast det var fantastiskt också, absolut. Så roligt att få vara med bruden hela tiden och spännande att uppleva allt från händelsernas centrum. Men om vi ska ta och ta det från början. I lördags gifte alltså sig Eden, min kompis sen sju år tillbaka, och jag var brudtärna. Jag hade förstått att det skulle bli en intensiv dag och hade tänkt ladda med en översovning på Mekanissa för att vara närmare redan på morgonen. Men så ringde min brudtärnekollega Lina på fredagskvällen för att upplysa mig om att vi ju inte haft nån möhippa för Eden än, så den improviserades ihop kvällen innan den stora dagen. Jag mötte upp Lina och Hawi (de två andra brudtärnorna) på Ayertena (efter typ två timmars väntande i mörkret där), de va supernervösa och rädda för att prata engelska med mig. Jag lät dem ta täten, ovan som jag var vid möhippor i detta land - fast de verkade just inte ha jättebra koll på vad de höll på med. I vilket fall, så här blev möhippan. Vi pyntade Eden och Salomos blivande hem med ballonger och dukade upp massa kakor och tårta. Till slut kom bruden inte ont anande (det bästa med det hela var hur förvånad Eden blev, det var ändå riktigt lyckat), hon rullades in i toapapper och trugades i massa godsaker. Vi fotade såklart en massa och fnittrade lite. Max en timma varande eventet och sen drig bruden hem till sig och även brudgummen och hans kompisar (som också varit med på möhippan, inget trams med uteslutande av killar här inte) lämnade. Vi brudtärnor kröp ner i brudparets säng. Den lätt minst kravfyllda möhippan jag varit på.
 
 
Den stora dagen inleddes med att Eden bultade på dörren klockan halv sju på morgonen, vi slog upp våra ögon och släppte motvilligt in henne. Sen var det bara att klä på sig och dra iväg till hårsalongen. Där hängde vi sen i en hel massa timmar, tog verkligen sjukt lång tid - men som väl är har jag ju nuförtiden en så hajpad telefon att jag kunde spela quadrapop medan mina vänner satt i sina huvar. Mitt hår var snabbt ordnat. Blev superlockigt, jag misstänkte att det dock inte skulle vara så länge men frisörskan försäkrade mig att hårsprejen skulle fixa biffen. Inte då, nån timme senare var hälften kvar. På brudens order hade jag lånat smink av Jessica, och även gått en snabbkurs i hur jag skulle göra, så jag fixade min make up lite snabbt också. Dock tydligen inte tillräckligt bra då folk frågade om jag inte skulle sminka mig trots att jag stod där i mer smink än nånsin förr. Nagellack fick de också på mig, första gången på femton år. När bruden va klar hängde jag med henne hem till hennes föräldrar. Där åkte klänningarna på, Edens hemmasydda och min hyrda. Det var kanske det bästa på dagen, att få hjälpa bruden i ordning tillsammans med hennes fina vänner och släktingar. En tjej målade hennes naglar, en annan sydde i en knapp på klänningen, en tredje fixade med slöjan medan en fjärde matade henne med injera. Jag fick till slut på min klänning också, och därmed var det slut med djupa andetag och fri gång på x antal timmar, hemskt opraktiskt klädesplagg. Efter hand fylldes huset av vänner och släktingar. Folk spelade musik och sjöng, åt injera och umgicks. Jag hälsade på massa människor, kände bara Edens mamma och bror sen tidigare, och kände mig i allmänhet ganska lost.
 
Tiden gick, så väldigt mycket väntande, och till slut var allt klart och alla på sina platser så programmet kunde påbörjas. Då insåg jag att jag tydligen var maid of honour och skulle gå först i allt och hela tiden hålla mig närmast bruden. Det där sista var jag helt okej med men att gå först när du inte vet vart du ska är smått klurigt. Det första jag inte fattade var att vi tydligen skulle stå framför bruden när brudgummen kom för att hämta henne, spännande hur man bara kan förväntas veta vad man ska göra utan att nån berättar det för en. Men jag tror jag klarade det hyfsat. Innan vi lämnade huset bad och sjöng vi ett tag, allt väldigt glatt och engagerat. Sen var det dags för en del som jag sett fram emot - att få åka i en dekorerad bil genom stan och tuta en massa. Nåja, vår bil tutade just ingenting och vi körde raka vägen till kyrkan, inte ens en filmkamerabil hade vi framför oss - men men, bilen bakom oss hade mer liv för sig så jag låtsades att det var vår och var ganska nöjd ändå. Väl framme i kyrkan insåg jag att jag tydligen skulle gå in i kyrkan först, visserligen tillsammans med en best man men ändå, typiskt oklart vad som skulle hända när vi väl kommit in i byggnaden. En timme sena tågade vi in i kyrkan, log mot alla ansikten som mötte oss och ställde oss något osäkra på plats där framme; min kille och jag först, sen brudgummen, sen de två andra paren och sist bruden tillsammans med sin mamma. Vi tog plats på våra stolar, jag mellan Eden och Lina. Sen var det massa dans och sång, predikan, löften, ljusgrejen och jubel. Allt på amarinja såklart, men jag låtsades att jag förstod och skrattade åt alla skämt och sjöng med så gott jag kunde, dansade etiopisk lovsångsdans och tyckte det var rätt kul att inte ha nån koll på vad som komma skulle. Men Lina fick gå fram vid löftesgrejen, och hon fick även servera bruden mat - jag fattade visst inte tilräckligt snabbt vad som förväntades av mig. Och sjukt små tallrikar hade de till middagen som serverades längst bak i kyrkan, jag var utsvulten och fyllde min till bredden. Gjorde det klassiska misstaget att äta upp allt direkt och blev sen matad från alla håll och Lina skickade en kille att fixa en ny tallrik åt mig. Jag svalde min stolthet och tog emot den, fick smått finna mig i att bli hönsad med hela dagen. En kort liten paus från Edens sida tog jag mig och pratade en stund med Martha som satt i församlingen, äntligen lite engelska! Det sista som hände innan vi tågade ut i procession var en samling runt bröllopstårtan, med tomtebloss och spritesprutande matades folk åt alla håll. Efter lite fotande utanför lokalen fick jag äntligen ta av mig min klänning och mina högklackade, också något av det bästa på hela dagen.
 
Trött men ändå nöjd med dagen kände jag att jag gjort mitt som brudtärna på etiopiskt bröllop, okej Martha kan få en chans hon också men hon har redan lovat mig att inte hajpa det så mycket. Men inte då. I tisdags, tre dagar efter bröllopet, var det dags för den traditionsenliga middagen hemma hos brudens familj, en så kallad mels. Jag tog mig efter lite suck och stön återigen bort till Kara Kore. Fick återigen vänta i typ två timmar på att brudtärnor och brud skulle komma till rätta. Man kan ju tro att man skulle ha vant sig vid etiopiernas tidsuppfattning men jag kan då inte förstå varför man säger klockan sex när man inte tänker dyka upp till dess. Och så blir jag lite trött på att det mest va utseendet och sälva traditionsgrejen som var det viktiga i kråksången, och inte att bara umgås och ha kul. Istället för att fråga mig om läget eller nåt så skulle jag tvunget ha håret precis som de andra brudtärnorna och så klagade de på att jag hade leggings under den korta klänningen. Suck. Jag börjar nånstans tycka att det här fantastiska landet på sätt och vis har en ganska ytlig kultur - ska utveckla det där nån annan gång. Till saken. Vi, det vill säga jag och killarna, väntade in brud med tillhörande brudtärnor (jag dissade frisören den här gången) och tog sen taxin från Edens och Salomos lya till Edens föräldrar. Väl där i mörkret fick vi var sitt sånt där långt ljus som de har i ortodoxa kyrkor här, såklart skulle jag gå först i ledet in i huset där övriga gäster väntade. Efter lite tal och bön och sånt kom det bästa - maten. Jag åt nog mest av alla på kalaset. Men så hade jag inte så mycket annat att ta mig för då allmänheten inte ville/vågade prata med mig, ändå va alla oroliga för att jag sa tyst och uppmuntrade mig till att "leka" - med vem undrade jag i min tystnad men log och hälsade glatt på folket. Som väl var bestämde sig brudparet för att hoppa över fårslaktsceremonin (tidsbrist..) så det hela tog väl ganska snabbt slut. Jag gled ur min för dagen inköpta traditionella etiopiska klänning (såklart måste vi ha nya lika dana klänningar vi tre tärnor) och hoppade in i en bil som lovat ta mig hem i natten. Absolut en rolig upplevelse. Men alltså, bjuder de in till brudgummens familj också så undrar jag om jag inte kommer va sjuk då.
 
 
Det var fantastiskt att få dela detta äventyr med en underbart fin vän. I fortsättningen ser jag fram emot att träffa Eden (och kanske även Salomo) på tu man hand utan allt ståhej omkring.
 

allt händer

Allt gick bättre och bättre, det kändes som saker och ting hade landat på jobbet och att vi arbetat fram rutiner som ändå funkade. Så föll det. Eller kanske mest här hemma, men absolut även på jobbet. För tre veckor sen kom jag hem från en myskväll hos Thornells och fick veta att både Helena och Felicia (mina två kombos alltså) mådde så dåligt att de inte skulle komma tillbaka till skolan mer - det var inget roligt nyhetsbud. Kanske inte helt oanat men ändå tungt. Tårarna skvalade och den stundande skolutflykten till Bornfree kommande dag kändes plötsligt inte alls lika rolig. När jag kom ner till jobbet dagen efter fick jag veta i att i övriga svenskars frånvaro var jag nu "in charge" på skolan - av de fem som officiellt stått på ansvarslistan var fyra sjukskrivna på grund av stress och rektorn själv var i Grekland. Tre dagar agerade jag rektor, det gick bra och jag fick beröm för mina administrativa förmågor. Men, det ska ju inte ens kunna hända - att man plötsligt står som ansvarig utan nån förvarning. Det blev krismöten med olika instanser och stämningen på jobbet blev aningen tryckt. Under de två veckors lov jag precis haft har jag bearbetat och funderat - varför jag inte är utbränd men framför allt vad som blir nästa steg i livet. En känsla av att det kanske ändå får va nog av Etiopien för den här omgången växte sig starkare. Tills jag kom tillbaka till jobbet i torsdags och insåg hur ofantligt mycket jag tycker om mina elever och kollegor, jag trivs verkligen på jobbet mitt i allt kaos. Detta eviga velande, har en känsla av att jag alltid kommer fundera över var jag ska va. På tal om att oanade saker händer så sitter jag i detta nu i Ayer tena och väntar på mina brudtärnekollegor vi ska tydligen improvisera en möhippa för Eden så här kvällen innan bröllopet, bara i Etiopien nåt sånt kan hända. Det verkar i alla fall ha stabiliserats något på jobbet nu, men jag bara väntar på nästa storm... Om det är nån som skulle få för sig att bli orolig för mig nu så behöver ni inte va det. Jag mår bra - jag är inte stressad utan känner mig stark, något ensam här hemma men samtidigt omgiven av så många vänner (både här på plats och hemma i Sverige) som verkligen finns där för mig. Det är jag fantastiskt tacksam för.

min etiopienplastfamilj

Jag tror jag har en särskild förmåga att kliva in i andra familjers liv och liksom göra mig en egen plats där. Eller jag trivs i alla fall väldigt lätt hemma hos andra familjer, helst barnfamiljer då. Barn gör allt så mycket lättare, skulle samtalsämnena tryta kan man alltid gå in på skolgång eller blöjbyten med vuxna eller helt enkelt kravla ner på golvet och leka okomplicerade lekar med barnen. Är man ledsen på livet eller trött på att försöka sätta ord på sina känslor är barn perfekta, de slår armarna om halsen på en och ställer inga jobbiga frågor. Barn är enkla och raka och ger man dem kärlek så får man den tillbaka lika självklart som att man kommer hem med geggiga fötter efter en regndag. Som när jag skulle lägga lillkillen i min plastfamilj här i höstas och mamman frågade varför han ville att just jag skulle somna honom "för att hon älskar mig". Bara så, helt underbart. Hur lång tid tar det inte innan vi vuxna vågar tro på att någon älskar oss? och att dessutom säga det rakt ut sådär. Samma kille kom springade mot mig och kastade sig på mig när jag va och hälsade på idag, och sist vi träffades ropade han från toan "pappa kom! ..eller Maria!" - jag kände mig hedrad. Jag känner mig så välsignad som får ha en familj här. En familj som redan första dagen jag kom hem till dem förklarade att dörren alltid stod öppen för mig, och jag kände att de menade det. Sen dess har jag har knackat på i både tid och otid, och alltid funnit den på vid gavel. Att ha en familj att fira födelsedagar och högtider med, att be och prata livet med. Det är jag fantastiskt tacksam för. De ger mig trygghet i vardagen, utmaningar i tankarna, ett hem att bara få vara i och inte minst supergoda söndagsmiddagar. Ikväll har jag hängt där igen, kom oanmäld och fick både kvällsmat, kramar och fina samtal - så pass bra att de där tankarna på att söka jobb i Sverige i höst plötsligt inte kändes lika angelägna.

ferengi

Jag tror knappt det nånsing har hänt att nån har sagt ett fult ord till mig. Jag har aldrig blivit mobbad eller känt mig direkt dåligt behandlad. Jag har kanske haft tur, eller så är jag sådan av naturen att jag inte suger åt mig ogillande. Oavsett så är jag tacksam för det. Tacksam för att jag kunnat gå genom livet hyfsat smärtfritt, det är inte alla förunnat. Det jag ska komma till är inte att folk omkring mig plötsligt börjat släppa ur sig massa otrevliga kommentarer, även om det händer till väldigt mycket större utsträckning här än i Sverige, utan att de kommentarer de faktiskt fäller gör ont i mig. Inte för att de i sig själva kanske är så hemska, eller för att de som yttrar dem initialt vill mig illa - utan för att de utmärker mig som annorlunda. Jag vet att det inte kommer som en nyhet, varken för mig eller för de flesta i min omgivning, men varje dag inser jag hur förfärligt gärna jag bara vill smälta in här. Jag känner mig hemma här, Etiopien är mitt land och jag är i själ och hjärta till stor del habesha. Men inte då. Inte att jag för en enda liten promenad kan få känna mig som en i gänget. Det är som att etiopierna (inte alla såklart men förvånandsvärt många) bara måste få släppa ur sig en kommentar när man stegar förbi dem. I min värld glider jag förbi så obemärkt, men nej, det måste kommenteras att jag inte ser ut som alla andra. "Ferengi" är etiopiernas ord för utlänning, och det nyttjas flitigt. Jag tror i allmänhet inte att folk menar nåt illa med det men när man fått höra det till leda så spelar det just ingen roll vad tanken bakom orden är, de gör ont i vilket fall. Och blir man inte kallad utlänning så får man höra att man är tjock eller röd eller kort eller vit eller snygg eller tråkig eller långsam eller sexig eller ja, vad de nu kan komma på att släppa ur sig. Poängen är att det gör ont att ständigt bli påmind om att man inte hör hemma här. Och vissa dagar kan det jag längtar mest efter va att bara få gå en gata ner fullständigt obemärkt, utan att dra åt mig blickar eller få höra kommentarer om hur jag ser ut eller hur jag går eller vad det nu kan vara. När jag nu bor tillsammans med folk som inte har den anonymiteten i Sverige heller, de har "invandrarbakgrund" men är uppväxta i Sverige och känner sig som svenska, inser jag att jag kanske ska va tacksam att jag har den möjligheten i alla fall hemma i Sverige - där vänder sig då ingen om efter mig och mitt namn hindrar mig inte från att få jobb. Men ja, just nu är jag mest bara trött på att inte få höra hemma i det jag är i och som jag så länge känt mig hemma i.

första förälskelsen

Det sägs att den är svår att komma över, att den kanske alltid kommer att finnas kvar till viss del. Den första förälskelsen. För mig hänger den stenhårt kvar, fast den har nog ändå mattats något sen vi sa farväl för sex år sen. Men varje gång vi ses blossar kärleken upp och blir så där stark att det känns i hela kroppen att lämna ännu en gång. Nakamte, mina döva vänner där. Jag tror det va första gången jag verkligen gav bort mitt hjärta till någon, och då var det till circus hundra helt fantastiska barn. Året efter vi lämnat gick det inte en dag utan att jag hade ångest över att jag lämnat så många fina barn som jag fått betyda så mycket för och som fått betyda så mycket för mig, att jag lämnat en vardag som var så full av mening. I flera år har jag kämpat med längtan tillbaka, med skuld över att ha lämnat, med saknaden, med att känna samma mening i vardagen nån annanstans. Och varje återseende har varit lika fantastiskt. I helgen var jag där för tionde gången sen jag avslutade min andra volontärperiod. Mycket har såklart hänt sen dess, jag är på flera sätt inte samma person som då och de har ju vuxit och mognat så man knappt känner igen en del av dem. Men kärleken är där lika stark, och vi ramlar snabbt in i våra gamla roller. Skrattar och tramsar och pratar allvar om vartannat. Jag fick undervisa i måndags och det var lika roligt och utmanande som vanligt. Jag tycker så mycket om dem. Stora övertalningen att jag ska komma dit och ta över ledarskapet satte igång som vanligt, jag försökte övertyga dem om att jag är alldeles för liten för det och att ingen skulle lyssna på mig - men det ville de såklart inte lyssna på. Och nånstans inom mig finns det ändå något som lockas av tanken, samtidigt som det är så väldigt skrämmande och jag vet just inte om jag vill bo i Nakamte utan andra vänner än de på skolan. Men kanske kanske en dag... Jag njuter av träffa dem i alla fall och fick skratta mer än på länge, blev ompysslad av Shage och eskorterad till busshållsplatsen av Misganu. Nakamte kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta och mina döva vänner kommer alltid locka leenden och tårar.
 
 
 
 
 

hemlängtan

Vet inte varför det känns som ett nederlag men jag får väl erkänna att den finns där; hemlängtan. Vissa dagar kommer den smygande. Och jag kan ju se mönstren som leder till känslan. Trötthet, jobbigt på jobbet, stress, för mycket prat med vännerna hemma, för lite prat med vännerna hemma, internetbrist, foton, högtider. Ja, allt sånt där. Och brist på lättillgängliga och lättpratade förstående vänner här. Idag har jag haft en ensamdag, troligen välbehövligt men också tråkigt och för mycket tankar leder lätt till längtan nån annanstans. Saknar alla mina vänner hemma, vänner som känner mig på riktigt och som alltid finns där att prata med om allt i livet. Vänner man kan smsa, ringa, knacka på dörren till och som aldrig är mer än max en tågresa bort. Inser att jag har varit väldigt bortskämd med skånetrafikens förbindelser och ännu mer de senaste åren med Larrans korridorer, här är det mer meckigt att ta sig. I vilket fall är jag tacksam att jag har vänner att sakna och jag ser fantastiskt mycket fram emot att komma hem i sommar och få träffa alla igen. Bara tre och en halv månad kvar...
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0