Maria

I mandags avslutade vi phase 1a, och eftersom vi alla klarade testet gick vi pa en gang vidare med phase 1b. Vilket innebar att vi nu officiellt aven agnar lektionstid at att prata. Det kanns bra. Efter helgens asellabesok kanner jag mig mer motiverad an nagonsin att lara mig amarinja. Det ar sa fantastiskt frustrerande att vilja saga en massa saker och sa gar det bara inte. "Ha talamod" sager min larare, en fras jag kanner igen fran grundskolan - jag har just aldrig haft mycket talamod nar det kommer till att lara mig saker. Jag vill kunna allt direkt.

 

Jag var alltsa i Asella i helgen. Ett besok som inneholl de flesta av kanslor. Jag menar, jag alskar ju att va dar; att fa krama mina barn och hanga med mina coachkollegor fran de senaste somrarna. Att fa vara en del av en familj, att fa engagera mig i coach allas projekt (pa en lagom engagerad niva..), att fa nyttja den amarinja jag har och kanna mig hemma. Det ar bara det att mitt i all den dar hemmakanslan sa finns en utanforskapskansla som ibland atminstone nastintill lyckas kvava den dar forsta betydligt mer angenama kanslan. Men jag kan bara inte sta dar och le och vara glad mitt i allt amarinjaprat - inte nar det enda jag vill ar att forsta vad de sager och fa vara en del av det de har. Atminstone inte nar jag vet att de skulle kunna prata engelska, om de bara orkat och velat. Dar ar en klammande sko - for de vill inte, eller orkar inte eller vad det nu ar som ligger bakom. For val att Desta va dar och tog hand om mig. Vi gick en lang skogspromenad och jag kande energin komma ater. Coach engelska funkar ocksa bra, vi at lunch i stan och han presenterade stolt sitt nya projekt for fattiga barn som han startat tillsammans med en australiensiska. Det var en bra helg. Om inte annat var det underbart att komma ut i friheten med frisk luft och oppna lanskap. Och sa sportscampbarnen, vad jag alskar dem.

 

Det var dock med en mindre bra kansla jag atervande till Addis. Pa stationen i Kality sprack det - varfor varfor ska de dar busskillarna alltid skrika och skyffla omkring en hit och dit. Lugnande musik i oronen och jag hade samlat ihop mig igen. Och det var fint att komma hem till mitt rum pa gasthemmet. Oppna dorren och se de valbekanta fotona pa vaggarna, den valbaddad sangen med min nyinkopa gabi pa. Skont att det blivit sa hemma. Jag vet inte om det va stress over min bristande amarinja, utanforkanslan bland vannerna i Asella eller vad - men jag har haft ett par mindre bra dagar med magproblem och trotthet. Dock ar jag pa banan igen nu. Botad med vila, film, choklad, tarar och prat med saval etiopiska som svenska vanner. Uppochner-kanslorna ar nat som tillhor etiopienlivet, nu hoppas jag pa mer uppat-kanslor. Ska aka over till Bingham och hanga med Elise, lite av ferenjivarlden som jag val ansalange passar battre in i an habshavarlden som jag kampar for att en dag vara en del av. Men jag ger mig inte, envishet ar en annan egenskap jag har med mig sedan grundskolealdern.

 

In i en ny fas, med nya tag. Amarinja ska ramla dit, och jag ska ta nya steg in i habashavarlden. Vanta bara.