det här med yta

Är det nåt som jag ogillar så är det yta. När människor fokuserar mer på det yttre än det inre och försöker visa upp en bild av sig själva som inte stämmer, bara för att andra ska tycka bättre om dem. Ju mer jag tänker på det ju mer obehagkänslor får jag. Och lust att göra revolt, att bryta mot alla onödiga sociala normer som vill placera oss i fack och avpersonifiera oss. Jag kan känna den där obstinata tonåringen komma smygandes inom mig. Klär mig i mjukis på jobbet och vägrar bry mig om att jag inte passar in på innebandyn - för jag tycker att alla ska få känna att de får klä sig som de vill och vara med oavsett hur bra de passar in rent objektivt. Tror faktiskt att jag tycker rätt bra om den där obstinata Maria. Hon har inte alltid fått lysa igenom, och många gånger är hon tyvärr mer ord än handling. För jag är ju inte den som sticker ut och går emot på några breda vägar direkt, jag protesterar gärna mot regler i teorin men följer dem likväl. Men jag vill inte bli placerad i fack och känna att jag måste vara på ett specifikt sätt för att passa in. Jag vill vara jag och inte bry mig om vad andra tänker. Jag vill ha min Nokia 3310 och mjukisbyxor, äta kräm till kvällsmat och ramla in mitt i gudstjänsten. För att jag inte bryr mig om vad andra tänker om min yta - för att jag vill fokusera på det om finns innanför. Se till människors hjärtan. Det som gör människor till dem de verkligen är, oavsett hur ytan ser ut.
 
Det är nog delvis därför jag trivs så bra med barn, för de bryr sig inte om yta. De är precis dem de är, rakt igenom. De är gråter när de är ledsna, skriker när de är arga, skrattar när de är glada och kramas när de känner för det. Du behöver inte förtjäna deras tillgivenhet på det sätt som vuxna kräver, det räcker med att finnas där. Och det är så jag önskar att det skulle kunna vara i vår vuxenvärld också. Okej, att man kanske kan ta sig över nivån där man lägger sig på hallgolvet och skriker för att ingen vill hjälpa en med att dra ner overallbenen utanför stövlarna. Men lite mer kan väl ändå känslorna få lysa igenom. Måste vi va så där präktigt "duktiga" och lagom jämt. Kan man inte bara få tycka om folk så där översvallande som barn gör? kan man inte få låta tårarna rinna när känslorna blir övermäktiga? kan man inte få gapskratta mitt i samlingar när nån säger nåt opassande? Kan man inte få vara den man är helt enkelt? Jag röstar för att vi skrapar bort ytan och delar innehållet med varandra, tror bestämt att världen skulle bli flera grader mer trivsam då.

Kommentarer
Postat av: Cecilia

Jag håller med, men vill även poängtera att man ibland också tar på sig en fin klänning för att man blir glad av den. Men det är jobbigt när man känner att man måste ändra på något för att passa in. Du får aldrig känna så med mig!
SLUTA ALDRIG ÄTA KRÄM TILL KVÄLLSMAT! :))

Svar: Jag vill i gengäld poängtera att det här inlägget hade absolut noll att göra med vår utekväll i fredags och ombytet inför den! verkligen ingenting. För du är just en sån person som snarare uppmuntrar min mindre ytliga sida - vilket uppskattas stort!
Maria

2014-03-08 @ 02:36:25
URL: http://cecilyeah.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0