Maria

I snart fyra år har jag minst en gång i veckan ägnat mig åt att springa efter en vit ihålig boll hållandes en röd klubba i händerna. Sprungit mig svettig, erhålligt x antal blå märken och med jämna mellanrum även svidande fläskläppar. Och hur går det då med utvecklingen, blir hon någe bättre? Nja. Jo, men lite högre nivå än för tre år sen är det väl ändå. Men den spikraka kurvan uppåt mattades snart och nu känns det mest som man springer runt runt och aldrig får tag på bollen, och får man det är det bara för att lika snabbt bli av med den igen. Suck. Okej, de va en dålig dag på planen idag. Andra dagar är jag mer positiv än så här. Men man blir ju så trött på att jämt va så dålig. Varför ägnar jag mig inte åt saker jag är bra på istället? Varför dras man till en gympahall med nätbeklädda mål och skrikande människor? För att jag gillar det, längst in måste det väl ändå vara så? Och så kan jag ju inte det där med att ge upp, det finns liksom inte i min värld. Och så är det nog lite för att jag vill visa att alla inte behöver vara så där superduktiga för att vara med, att alla kan vara med oavsett - vet dock inte vem det är jag ska visa det för, kanske mest mig själv.

 

Men ja, tänk om man hade varit så där fantastiskt bra på nånting. Inte så att jag menar att jag är dålig på allt. Men jag är liksom medel på det mesta, sådär tråkigt lagombra. Så har det alltid varit - inte dålig men heller inte särskilt bra. Typisk samhällare. Och typisk lågstadielärare. Men för all del, det finns sina fördelar med att vara medel på allt - typ som lågstadielärare.