Maria

Första av tre. Och nej, jag ångrar inte på något sätt att jag valt att läsa en kurs i Umeå. Trots de tolv timmarnas tågresa skulle jag inte vilja byta ut den här veckan på något sätt. Den har liksom varit lite smått perfekt. Och det tackar jag Susanne för. Och Johannes, och Rakel, och min klasskompis (ja, singular..), och mina lärare, och snön. Det är magiskt att bara kunna ta en paus i vardagslivet, lämna jobb och korridor för en vecka och åka till en annan del av vårt vackra land - och känna sig hemma där. Sitta på privatföreläsningar om molekylers egenskaper och Newtons tre lagar, åka skidor bland snötyngda granar, hänga med vänner, prata livet och skratta så man inte får luft.

 

Vissa människor har förmågan att gå rakt in i ens hjärta, maka lite på det som redan finns där och göra sig en egen plats. Susanne, du är en sådan människa. Du får mig att öppna mig som få andra, du håller min mage full och får min överplanerade hjärna att lämna allt till ditt likasinnade exemplar. Och du får mig att vika mig av skratt, igen och igen - och det är gött.

 

Jag har nu fått smaka på längskidåkningens charm. I jämförelse med utförs, som jag provade på för tre år sen, var veckans upplevelse betydligt mer av det behagliga slaget.