Asella Sports Camp

Visst var det en hit redan förra året, men så mycket bättre i år. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde det så otroligt bra, kanske att man redan hade koll på hur det funkade och kände de etiopiska coacherna så man liksom inte behövde den där invänjningsperioden utan kunde gå direkt på att lära känna barnen. Och det satsade jag verkligen allt på första veckan, lärde mig alla namn och trivdes så ofantligt bra i gruppen. Hoppade raster och gick upp tidigare på mornarna för att utnyttja alla tillfällen som gavs åt att hänga med de sköna deltagarna. Och ju mer vi lärde känna varandra ju mer öppnades hjärtan och i slutet på veckan kände jag verkligen att jag älskade dem. Det var inte tomma ord utan mer känslor än jag kanske någonsin utvecklat på så kort tid. Sista dagen på campet var så ofattbart jobbig. Barnen grät, jag grät. Hjärtat brast lite smått och jag ville minst av allt ta farväl av mina nyvunna barn. Det var svårt att släppa. Dock försvann de ju inte för gott, som jag smått fruktat, utan dök upp lite här och var den kommande helgen och jag fick utlopp för all kärlek de manat fram i mig. Kramar, tenafikenyale och wudehallow.
 
 
 
 
 
 
 

Andra campveckans barn framkallade kanske inte samma översvallande känslor. Kanske för att första campets barn redan tog upp en så stor del av hjärtat och med dagliga besök även en del av den uppmärksamhet som kanske borde ha lagts på de aktuella campbarnen, samtidigt som det kändes viktigt att visa att vi fortfarande älskade de ”gamla” barnen. Kanske för att den andra gruppen inte var lika entusiastiska och uppmärksamhetspockande. Men visst väckte de känslor. Det var en ”svagare” grupp med stor andel HIV-smittade. När vi pratade om deras familjer visade det sig att det bara var ett fåtal som hade kvar sina föräldrar. Under torsdagen började tårarna trycka på, vad skulle barnen möta då de kom hem till sin by igen? Jag kunde inte släppa tanken. Det var speciellt den lilla killen i min grupp som så ofta bara kom och ställde sig bredvid mig och ville hålla mig i handen, utan att säga nåt och utan att egentligen vilja nåt mer än att få lite närhet och kärlek. Det kändes så tungt att skicka hem dem på fredagen. Efter ett ordentligt gråtanfall under lälgerbålet på torsdagskvällen hade jag bestämt att inte gråta på fredagen, det gick såklart inte.
 
 
 

Jag har sagt det förr, och kommer troligen säga det igen. Det är fantastiskt att känna så mycket, både fantastiskt fint och fantastiskt jobbigt. Men genom allt så värt. Jag vill lätt tillbaka nästa år.

 
 

Kommentarer
Postat av: Cecilia

Alltså afrikanska barn!! Såååå söta!
Jag följer med dig en vacker dag.

2013-10-04 @ 00:29:45
URL: http://cecilyeah.blogg.se
Postat av: Mirre

å. så bra och starkt skrivet. Gott att höra att det blev så bra i år!

2013-10-04 @ 00:34:31
URL: http://radioethiopia.wordpress.com
Postat av: Benedicte

Åh ja. Tänk att vi fick en så fantastisk tid med så fantastiska människor. Vi är så sjukt priviligierade!

2013-10-04 @ 21:02:51
URL: http://benedicte.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0