Maria

Har ni nagonsin upplevt att mungiporna drar sa mycket uppat att det kanns som att de aldrig komme ratt ramla tillbaka till ursprungslaget? Den kanslan hade jag igar. Efter fotbollsforlust, volleybollforlust och fonsterputsning drog festen igang. Vi var ett litet gang som borjade sjunga och dansa mitt i allt stadande. Allt fler sallade sig till oss, sangen blev hogre och dansen vildare. En gladje sa stor att ord inte racker till for att uttrycka den, helt magiskt. Jag var bara sa lycklig man kan bli. Nar vi borjade bli trotta i halsar och fotter samlade Coach ihop oss och drog igang en talangtavling. Lilla forvirrade Binyam var forst ut, han visste som vanligt inte vad han gett sig in i men var nojd med godisen som han fick efter att ha sjungit en liten stump. Nast ut var Josef, vars imitationer av en tupp och en asna fick hela salen att eka av skratt. Sjalv lag jag dubbelvikt. Mitt i allt det roliga da man trodde att det inte kunde bli battre sa Coach at oss att ga ner till matsalen och duka. Jaha, da va det slut pa det roliga tankte vi. Men vi hann inte ta mer an ett steg ut genom dorren innan vi brast ut i nya skratt. Dar ute lekte namligen coacherna en galen kuddlek och sprang omkring och slog varandra i huvudena. Efter en festmiddag med kott och lask spelade coacherna upp ett drama om den forlorande sonen. Stamningen var pataglig och flera av barnen grat. Vi sjong sanger och stod med armarna om varandra. Dans och tjoande kring en lagereld fick avsluta en fantastisk dag.