Maria

I helgen var jag på bio för första gången på två år, och jag lyckades med en riktig fullträff - Les Miserables.

En så mäktig film. Fantastisk musik. Bra skådespelare. Tagande historia.

Några reflektioner:

Det bästa och det värsta är ändå att det har hänt på riktigt.

Jag blundar när det är hemskt - i filmen och i verkligheten.

Imponeras och förfäras av revolutionärernas övertygelse och mod - i synnerhet lille Gavroche.

Fastnade för: "Do you hear the people sing? Singing the song of angry men? It is the music of a people. Who will not be slaves again!"

Det vackraste och sorgligaste var när Éponine sjöng "On my own".

Det mäktigaste var när Enjolras ledde sina anhängare under trikoloren och "viva la France".

Och den stora frågan: dog de i onödan?

Komplexiteten i ont och gott - vem är ond och vem är god?

Något av det bästa jag har sett - vill igen!