Maria

Jag bara älskar barn. Det finns inget annat som lika uteslutet får mig på bra humör och fyller den där kvoten av meningsfullhet. Den här hösten har jag som bekant jobbat på en förskola - och ja, jag älskar det. Älskar att höra barnens hälsningar på morgonen, känna deras armar klamra sig fast runt halsen, höra deras spontana kommentarer och känna hur de helt och fullt förlitar sig på att jag vill deras bästa. Eller ja, förutom när jag tvingar dem att sova fast de inte vill, eller när jag envisas med att de ska ta av sig stövlarna själva - men det är snabbt glömt och snart kramas vi igen. Den bästa stunden på dagen, det är utan tvekan efter vilan då jag får väcka barnen i tur och ordning efter föräldrarnas önskemål på sovtid. Det är det mysigaste som finns att ha ett halvvaket barn i knät och jag kan glatt erkänna att det inte är sällan som jag inte arbetar alltför effektivt med att få dem ur det mindre vakna tillståndet. Visst är man trött på fredagseftermiddagen men när söndagen infinner sig känner jag alltid en längtan tillbaka till mina fina barn, och något av det bästa med att gå till Filippi på söndagarna är att jag har några av mina barn där. Min anställning går ut på torsdag, men planer finns på att förlänga den och jag hoppas det går att få ihop med mina studier. För jag vill gärna va kvar hos mina barn; se dem utvecklas och lära känna dem ännu mer. Jag hade nog fått för mig att jag inte skulle älska mina svenska förskolebarn på samma sätt som de etiopiska elever jag haft, men jo det kan man. Skillnaden är bara att när jag lämnar den här förskolan, när det nu blir, så vet jag att barnen är i goda händer och jag behöver inte oroa mig för dem eller ha dåligt samvete på samma sätt som jag kan ha dåligt samvete för de etiopiska barn som jag lärt känna och sedan lämnat. För som några av föräldrarna på förskolan brukar säga så har deras barn "de bästa fröknarna i världen" - det står det på ett av alla de paket jag fått som tack för den här terminen. Det är roligt att få blommor och känna sig som en riktig fröken. Men det jag tar med mig allra mest är barnens tillit och självklara kärlek.