Maria

Jag tror det var första gången jag åkte från Etiopien utan mer eller mindre panikångestkänslor. Det kändes helt enkelt bra, jag var klar med Etiopien för den här gången och hade säkra planer på att återvända om bara några månader. Flygresan gick smärtfritt sånär på att rumpan började klaga på för lite stoppning nånstans över Tyskland. Men jag kom fram, väskan kom fram och det helt otroligt smidiga tåget tog mig under och över vattnet till Sverige. Sverige alltså, detta fantastiskt vackra rena land. Man kan andas utan att behöva vifta bort avgasmoln stup i kvarten. Vägrenen är i princip utan avfall och man får anstränga sig för att hitta de där fattiga människorna som Addis gator är fulla av, för hjärtat och samvetet är det en stor lättnad. Ingen skriker efter mig på gatan, och om någon skulle göra det är det definitivt befogat och troligen någon som jag verkligen vill vända mig om mot och se i ögonen, och prata svenska med. Det är nog det skönaste av allt ändå, att kunna prata med folk på riktigt. Att inte behöva upprepa samma mening tio gånger och ändå få ett svar som är helt uppåt väggarna. Jag tror jag pratade mer i söndags än jag gjort de senaste två veckorna. Orden bara forsade ur mig och de som råkade vara i min närhet fick helt enkelt ta emot. Så underbart att skönt, människan är nog ändå gjord för att prata. Funktionella Sverige. Ett land med kollektivtrafik som avgår på bestämda tider, med fasta priser, rena breda säten och gott om plats för ben och packning. Och den vackra rena platta naturen med vårblommor i varje litet hörn. Dock känner jag inte samma vilda glädje över scillornas blotta existens, blir helt enkelt inte så när man precis kommer från ett land med prunkande orkideer, nerium och boganvilla. Jag slår vad om att jag inom en kort tid kommer börja längta tillbaka till Etiopiens livfulla gator med folk som pratar med varandra istället för mobiltelefoner, men just nu känns det faktiskt riktigt riktigt bra att vara hemma i Sverige igen.