Maria

Jag saknar teamet Beni och Mariam. Jag saknar livet i Etiopien. Jag saknar enkelheten. Jag saknar atmosfären. Jag saknar barnen. Jag saknar friheten. Jag saknar begränsningarna. Jag saknar vardagen. Jag saknar nakamtelivet.
Jag saknar att vakna med solen och utvilad och motiverad stiga ur sängen till en ny dag. Jag saknar att borsta tänderna på gräsmattan och spotta tandkräm bakom muren. Jag saknar att gå genom dalen i morgondiset. Jag saknar att komma fram till skolan med bruna fötter. Jag saknar att bli emottagen med öppna armar. Jag saknar att sitta på de rangliga gnisslande bänkarna i aulan och dra sjalen tajtare om mig i morgonkylan. Jag saknar att följa ”predikantens” händer. Jag saknar att sjunga tillsammans med inlevelsefulla barn. Jag saknar att teckna fader vår. Jag saknar att hälsa på lärarna efter morgonbönen. Jag saknar att gå ner till syslöjdsalen och lämna av mig väskan. Jag saknar att hålla i en improviserad engelsklektion i engagerat samspel med treorna. Jag saknar att springa till åttorna för att få tecken förklarade. Jag saknar att beklaga mig över de andra lärarna tillsammans med Benedicte. Jag saknar att rulla runt i gräset med lillkillen på rasten. Jag saknar att retas med Ararsa. Jag saknar tjejernas viskande och killarnas slagsmål. Jag saknar de djupa samtalen med Samuel. Jag saknar åttornas spelade ointresse på bibellektionerna. Jag saknar att sitta i skuggan och svettas med överaktiva ettor som verkligen inte kan förstå hur korsstygn går till och som försnillar nålar på löpande band. Jag saknar till och med bildlektionerna i tvåan. Jag saknar att sitta och virka tillsammans med tjejerna i fyran. Jag saknar Firomsas ständiga prat. Jag saknar att vara helt slut efter en lång skoldag och sakta känna energin komma tillbaka genom häng och prat med världens finaste barn. Jag saknar alla smittande skratt. Jag saknar att känna mig behövd och älskad. Jag saknar att låta kärleken bara flöda fram. Jag saknar att sitta på dammiga mörka elevrum och prata hemlisar. Jag saknar att spela volleyboll och slåss om att få röra bollen. Jag saknar att bråka med Mosisa. Jag saknar att inte bry mig om utseende och komplicerade relationer hit och dit. Jag saknar Jemberes ”marika”. Jag saknar alla kramar. Jag saknar att bara vara. Jag saknar att skynda genom stan i takt med att mörkret lägger sig. Jag saknar att köpa mat vid vägkanten. Jag saknar att skaka äggen. Jag saknar att förklara på blandade språk och med mycket gester. Jag saknar att strömmen går på bikilas. Jag saknar att störa mig på alla jobbiga killar på stan. Jag saknar att tränga in mig i en full bajaje från rondellen. Jag saknar att komma hem till vårt mysiga hus. Jag saknar att duscha med uppkokat vatten i en balja. Jag saknar att laga mat i vårt ofräscha kök. Jag saknar att sitta i Bennes säng och titta på film och äta choklad. Jag saknar att bara göra ingenting en hel dag. Jag saknar att tvätta mina kläder för hand. Jag saknar de lugna lördagsfrukostarna i solen innan Benne vaknat. Jag saknar att skrämma bort nyfikna apor. Jag saknar att hellre vara i skuggan än solen. Jag saknar våra öppna och enkla döva vänner. Jag saknar mysiga pratiga kvällar till stearinljussken. Jag saknar att krypa in under myggnätet på kvällen och läsa i ficklampsskenet.
Jag saknar så det gör ont i hela mig och saknaden blir bara större.