Jag bara log

Måndagen blev en toppendag. Ledigt fran skolan och full fart från morgon till kväll. Efter en inte alltför lång sovmorgon gick Benne och jag till dövskolan och satte igång med det hopplösa projektet att dela in alla barnen i tio hyfsat jämna lag. Jenny kom till vår undsättning och kommenderade ut order med klar stämma. Till slut fick vi hyfsade lag även om Natoli och Zelalem protesterade högljutt. Så var det dags för årets stora stafettävling. Vi upptäckte snart att det inte är lätt att organisera på teckenspråk och att etiopiska barn inte är lika bra på (eller kanske vana vid) att leka organiserade lekar som barn i Sverige. Men det gick väl hyfsat ända, tills vi försökte få dem att gå krabbgång,.. jag förstår inte riktigt vad det var som var så svårt men av nån anledning trodde de att bara för att man har fyra kroppsdelar i marken så får hela laget börja gå samtidigt... Kaos med andra ord... Två försök gjorde vi innan vi gav upp sådana avancerade grenar och istället fortsatte med att hoppa jämfota och på ett ben runt konerna. Utpumpade och rejält solbrända ramlade vi ihop på Jennys soffa och fick ett par välbehövda läsk. Att man aldrig vänjer sig helt vi värmen. Lunch med Jenny efter en kaotisk prisutdelning. Världen är den samma överallt och dåliga förlorare slipper man nog aldrig undan. Men efter en rafflande final så var i alla fall Samuels lag nöjda med sina pris, och de små blev jublande glada över en penna.
Efter lunch "valde vi mycket rättvist" ut ett gäng av de äldre barnen som fick följa med oss hem till synoden. På vägen köpte vi en back läsk som sedan avnjöts till kollo och popcorn, till och med en bit svensk choklad fick de... En hård fotbollsmatch nere vid svenska skolan och några parti kort utanför vårt hus till stor glädje. Men det roligaste för flera av dem var nog ändå att gå på upptäcksfärd i vårt hus och pilla på alla de miljontals prylar som vi har... Benne och jag var i sjunde himlen. Och jag tror att flera av barnen gjorde oss sällskap där. Festen avslutades med en måltid bestående av pasta, ägg, ketchup, knäckebröd och nyponsoppa. De åt som de aldrig ätit förut. Vi följde dem en bit och kramade dem hejdå. På vägen tillbaka hem kände jag hur mungiporna envisades med att dra sig uppåt. De gick helt enkelt inte att få ner, inte för att jag gjorde några större ansträngningar... så jag gick omkring där hela kvällen med ett stort leende och tänkte att dte här var en av de bästa dagarna i mitt liv och att jag absolut inte ville åka hem och lämna dessa underbara barn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0