Maria

Jag trodde inte man kunde alska sa manga barn efter sa kort tid men de har barnen ar verkligen hur sota som helst. Och jag alskar dem av hela mitt hjarta. Varenda en av dem. Varje dag nar jag kommer dit mots jag av gladjestralande barn som helt okomplicerat bara alksar en av den enda anledningen att jag kommer dit och ar med dem, att jag bryr mig om dem. Deras karlek och gladje smittar av sig och jag kanner att jag fullkomligt fylls av lycka och kan inget annat an att slosa karlek pa dem. Som det stod i en sang vi sjong i kyrkan nar vi var sma "om du ger karlek, sa far du karlek, och det kommer att racka at alla" - sa sant, sa sant. Men hand i hand med lycka gar som sa ofta aven har sorg. Och det skar i hjartat nar barnen oppnar sig for en och berattar om hur svart de faktiskt har det utan nagon vuxen pa internatet som egentligen bryr sig om dem. Jag hade inte langt till tararna den gangen da de aldre killarna drog in mig i ett klassrum och skrev pa tavlan "we have many difficultes in this school" och sen kom en lang utlaggning om hur svart de har det, en kille skrev "I am not happy, that's very true" - det kommer jag aldrig glomma... Sa blandade kanslor... Manga ganger kanner man sig sa maktlos men sa paminns man om hur mycket man betyder for barnen och da far man kraft att betyda annu mer. Sa manga ganger man fatt hora hur mycket man betyder och sa manga kramar som har bedyrat det, sa manga brev man fatt redan nu som annu en gang bekraftat hur viktig man ar och sa manga boner de redan bett for en. Jag kan inget annat an alska dem och det ar oforstaeligt for mig hur andra i deras omgivning kan gora nat annat.
Fran det att jag kommer dit til morgonbonen klockan atta til att jag gar darifran i tid innan skymningen klockan sex varje vardag trivs jag. Jag far gladje, karlek och far betyda nat - alla manskliga emotionella behov i ett. Jag kan inte tanka mig nat battre stalle att jobba pa och har redan nu borjat smida planer pa att atervanda nasta host... Benedicte foljde med mig dit for nan vecka sen och hon foll pladask for mina bedarande barn, sa nu vill hon dit varje helg och det har jag verkligen ingenting emot. Da vi var i Addis forra veckan saknade jag dem hur mcyket som helst och sen jag kom tillbaka for en vecka sen har jag spenderat sa mycket tid som mojligt med dem. Nu till helgen ska de komma och halsa pa oss pa compoundet och som jag tecknade at dem sa gor det mig valdigt valdigt glad.
Idag var det en speciell dag for handikappade. For eleverna pa dovskolan innebar det "holiday" och nar jag kom dit atta i morse stod de pa prydliga led ikladda skoluniform och fula pappersskarmar. Gladeligen satte aven jag pa mig en ful skarm, tog en liten pojke i handen och sallade mig till ledet. Sa stolt jag var dar vi promenerade genom stan. Mina duktiga och skotsamma barn. I folkets hus samlades handikappade av olika slag och dar vantade en lang lang utlaggning pa oromiffa som jag inte forstatt nat av om inte mina underbara barn oversatt lite at mig (jag hann inte med den snabbtecknande tolken). Men jag hade ganska sa fullt upp med att halla reda pa de stokiga kilarna i forskolan som satt runtomkring mig. Den stora hojdpunkten pa programmet var latt dovskolans tva draman om hur det ar att vara dov. Pa eftermiddagen var alla lediga och jag agnade den sjalvklart till att leka med mina barn.
Jag kanske ar tjatig men for att budskapet verkligen ska ga fram sa maste jag saga - Jag alskar mina barn!